Ett helt vanligt projekt, bara 1,4 gånger större...

Richard Tupper håller på att bygga en 59:a VW cab i sin verkstad. Så långt inget alarmerande onormalt. Det är bara det att bilen är scratchbyggd i skala 1,4:1.

Richard verkar inte rädd för att arbeta i plåt. Se bilderna på Gene Routh's facebook sida: https://www.facebook.com/gene.routh/posts/909577685730239?pnref=story

Galet eller imponerande. Man kan se på det på olika sätt. Jag tycker det är både och.

Med 1131 cc och 25 hästar över molnen

När Henry Nyberg byggde sitt eget flygplan under 60-talets andra hälft föll motorvalet på en 25 hästars motor från VW's tidigaste år. Man kan tycka att det då borde funnit tillräckligt stor andrahandsmarknad för den betydligt starkare och robustare 30 hästaren. Men, det var med tjugofem starka som Henry steg till väders 1967.

Med över 1000 flygtimmar i ett icke typgodkänt flygplan och en pilot utan certifikat, så är kunniga bedömare överens om att Henry var Sveriges störste svartflygare. Detta kan vara det enda rekord ett flygplan med 25 hästars 1131 cc motor någonsin slagit.

Fotnot: Motorn byttes 1973 till en starkare 1600 cc motor. Plan, och mer fakta, finns på Västerås flygmuseum.

Mer Bonneville: Okrasarekord från 1962

I samband med att jag puffade för Ultra VWs utmärkta artikelserie Speed Fathers av Burly Burlile nämnde jag Mel Ellies beiga typ etta.

Vill man veta mer om denna bil finns det två videoklipp på youtube där Mel berättar om sin tripp till Bonneville 1962. Som snabbast tog Okrasa-bubblan Mel till 94 mph, vilket räckte till en tredjeplats i klassen. Vinnaren var en SAAB som toppade precis över hundra jämnt.

94 mph var länge den snabbaste hastigheten för en 30-hästars sugmotor inom land speed racing. Vill ni se filmerna kan ni söka på 1962 Bonneville adventure i youtube.

160 blås med cykelkedjedriven kompressor

Dick Beith's en skollärare från Concorde, Kalifornien, körde sin ovalrute-VW till saltöknen i Bonneville 1961. Motorn var en 30 hästare som fått volymen ökad till 1300 cc tack vare en strokad vev. Vidare hade Dick monterat en hetare kam samt modifierat topparna ordentligt med bland annat insugsventiler från en Studebaker. Men, det mest iögonfallande var Pepco-kompressorn driven av en cykelkedja.

Siktet var, givetvis, ett världsrekord. De första körningarna verkade OK, Dick satte rekordet till 94 mph. Men, med strokervev och kompressor hamnade han i samma klass som Volvo PV och när de nya B18 bilarna rullade ut på saltöknen rök Dicks rekord omedelbart.

Dick var orolig, hans rekord var slaget och kompressorns cykelkedja var trasig. Under tiden hans teamkamrat var på väg att köpa en ny lät sig Dick intervjuvas av ett filmteam för det som kom att bli dokumentären "Men, Salt & Speed".

Allt ordnade sig. När den nya cykelkedjan var på plats satte Dick 101,69 mph och tvålade därmed till Volvobilarna.

Ett utdrag ur "Men, Salt & Speed" med intervjun kan ses på Youtube.com: https://www.youtube.com/watch?v=8UapqYmJpw4

Men, är ljudet från hans bubbla verkligen äkta, eller är det (precis som dåtidens naturfilmer) hittepåljud pålagt efteråt? 

Nästan det bästa av två världar

Denna blogg är inte blixtsnabb på nyhetsbevakning, men här kommer en ett år gammal produktnyhet:

Den eviga debatten kring radial vs. diagonaldäck (funktion vs. skönhet) har en ny dimension sedan Coker tires introducerade ett radialdäck med diagonaldäckets utseende. Kanske en bra kompromiss för den som vill ha lite modernare stabilitet, gammalt utseende och kan leva utan diagonalernas mjuka gång.

Normalt brukar svenska veterandäckexperten Bribos ha Cokers sortiment så de kan säkert ta hem även om produkten inte syns på deras hemsida.

Röda lowlight coupéer i Tyskland

Återigen dags för en marknadskoll. Den här gången med fokus på röda lowlight coupéer i Tyskland via mobile.de. Priserna verkar ganska jämna med 18 800 till 19 900 Euro för de omedelbart brukbara (men alls inte perfekta) och 11 500 för den lite mer bedagade i nedre högra hörnet.

Vive la différence!

Det är alltid intressant att studera produktförändringar genom åren och fundera över varför man gjorde på ena eller andra sättet. Ofta är det ganska uppenbart, men inte alltid. Kanske vill man öka tillförlitligheten, förbättra prestandan, få bilen mer attraktiv eller helt enkelt göra tillverkningen billigare.

Här ser vi ett exempel i den senare kategorin. Fram till 23 januari 1958 hade Porsche 356 en plåtbit fastskruvad i baktrumman för att ta hand om eventuell olja som rymt från drivaxelrören, Förutom kostnaden för själva plåtdelen tillkommer en monteringsoperation samt borrning och gängning så biten kan skruvas fast med en M8 (som också kostar pengar). Dessutom, om Klaus i monteringen har en dålig dag och missar att dra skruven ordentligt kommer det att skramla till ordentligt i baktrumman när nybilskunden pressar bilen i kurvorna.

Men, från 24 januari 1958 ersattes plåtbiten (på engelska kallad "oil-slinger") med en fiffigare lösning. Nu löstes uppgiften genom en annorlunda bearbetad bromstrumma istället. Samma funktion med den enda praktiska skillnaden att hålet för överskottsoljan nu går ut närmare centrum. En mycket smartare lösning som sparade pengar åt Porsche och eliminerade en potentiell felkälla. Bra där.

Ovan ser vi en nyare trumma överst och den äldre typen närmast kameran. Ni kan se röret för överskottsoljan peka snett uppåt typ klockan två. Den övre trumman har i stället bara ett hål borrat genom trumman (syns inte så bra på bilden). Baktrummorna på bilden blev över vid min renovering då jag hade bättre ämnen att utgå från.

Signalen blinkar röd

Som tidigare nämnts i bloggen hade tidiga Ghior gulorange bromsljus, något som verkar förvirra mina medtrafikanter. Inte alla förstår att ett fast brandgult sken betyder inbromsning.

Nu har jag tröttnat på att nästan bli påkörd hela tiden och skaffat helröda bakljusglas från VWCustomSpeedParts i Hyllinge. Dessutom har jag sedan tidigare bytt blink/bromsljus lamporna till 6V LED diton, samt kompletterat med ett elektroniskt blinkrelä (från CTA-service i Norrtälje). Nu hoppas jag på bättre förståelse från mina medbilister framöver.

Jag har tidigare skrivit en del om signalljus och Ghior, se: http://lowlightkaizen.blogspot.se/search/label/Signalljus. Min Ghia hade helröda bakljusglas i original, vilket syns på en av bilderna i de länkade inläggen De röd/brandgula 56/57 glasen hamnade troligtvis på bilen under 80- eller 90-talet.