Sju nyanser av grönt.

Ett par år in på 70-talet var grön en vanlig färg på bilar. Det är förunderligt hur många olika, mer eller mindre smakfulla, nyanser bilfabrikerna lyckades ta fram. I detta inlägg vill jag hylla denna kulörkreativitet med en topplista över de bästa gröna nyanserna på VW 1303S.

Plats sju – Turkosmetallic (länk)

Denna nyans känns i dag föga harmonisk men hamnar på topplistan av den enkla anledningen att min första bil, en VW1303S från 1973, hade den.

Plats sex – Sumatragrön (länk)

Jag gissar att detta är den vanligaste gröna nyansen på 1303:or. Den fanns under 1973, det sista året som bubblan sålde i stora antal i Sverige. Dessutom var den en tämligen neutral och korrekt färg, vilket säkert bidrog till dess popularitet. I dag kanske vissa entusiaster kan tycka den är aningen tråkig, men jag ser den som ett fint exempel på den lite strama tyska efterkrigsfunkisen. Bilden ovan är lånad från den svenska broschyren för 1303S och visar en Sumatragrön bil.

Plats fem – Pilgrön (länk)

Under 1973 sålde VW rallybilar till hugade spekulanter. Alla hade en sak gemensamt: Den pilgröna färgen. Att nyansen bara fanns på rallybilarna har gett den något av en kultstatus. Detta räcker till en femteplats, även om den inte hör till någon av mina personliga favoriter ur kulörsynpunkt.

Plats fyra –Vipergrön metallic (länk)

Till modellens sista år, 1975, hade S:et fallit bort och på emblemen stod nu bara 1303. Lanseringen av Golf och Polo gjorde att försäljningen var ytterst blygsam. Så en nyans som var ovanlig bland 75:orna blir därför totalt sett jätteovanlig. Utan att ha någon statistik vågar jag påstå att Vipergrön metallic hör till dessa. Att den dessutom ger ett friskt intryck ger den en fjärdeplats i denna topplista.

Plats tre – Äppelgrön (länk)

I november 1972 kom en specialmodell för den svenska marknaden kallad "extrabubblan". Till modellen hörde viss extrautrustning i form av 4,5" sportfälgar, radialdäck och radio. Den fanns i tre färger varav den gröna var den klart mest iögonfallande. Med en klar och trevlig uppsyn hamnar den på plats tre.

Plats två – Lofotengrön (länk)

Denna nyans fanns bara under 1303:ans sista år, 1975. En behaglig färg som inger lugn och som vackert smälter in i ett svenskt senhöstlandskap. I en sådan miljö skulle jag vilja fotografera en lofotengrön vagn bredvid en korg nyplockad svamp. Andraplatsen är given.

Vinnare – Mossgrön metallic (länk)

I mitt tycke är en 1974 års VW1303S BIG i mossgrönt den snyggaste av alla 70-tas bubblor. 5,5" fälgar med mycket offset utåt, svart dekorstrajping, fetare ratt och fejkträ på instrumentbrädan förändrar helhetsintrycket på bubblan totalt. En smakfull flört med muskelbilsestetiken. Att nyansen dessutom liknar en som fanns på 1969 års Dodge Charger gör inte saken sämre.

Karmann Ghia camping

I höstas fick jag besök av en numer pensionerad kollega. Det visade sig nämligen att hans pappa hade en likadan bil som min under sent 50-tal till tidigt 60-tal. Givetvis blev det beskådning och provkörning av min bil. Sist han körde Ghia skulle det fortfarande dröja halvdussinet år innan ett körkort var möjligt.

Trots två halvstora söner i familjen så var det denna bil som användes för semestrar på kontinenten 1959 till 1961. Skall man semestra fyra i en Ghia får man inte vara bortskämd med att ha mycket bagage…

Bilden ovan är scannad från en gammal smalfilm. Värt att notera är att den har vita blinkers, troligtvis är de av den nya typen som introducerades i mitten av 1958. På andra bilder ser man även de helröda bakljusen. Jämför gärna med tidigare bilder i bloggen på Volkswagens utställningsbil från 1956 som har orange blinkers.

Stort tack till Calle för lånet av bilden!

Bromsobjekt

"Nej, det blir inget trim. Inte ens nostalgitrim." Så har jag svarat när vänner undrat hur jag tänker utveckla Ghian. Men, när allt kommer omkring vet man ju aldrig. Ett bra första steg är hur som helst bättre bromsar.

Det mest lockande alternativet är bromsar från Porsche 356. Denna modell utvecklades som bekant med Volkswagen mekanik som grund. En trevlig bieffekt av det är att bromsarna passar i princip rätt av på bubblor och Ghior upp till 1965.

De bromsar som är intressanta är de 11" aluminiumtrummor med stålinlägg som introducerades i oktober 1952. I och med B modellen hösten 1959 blev flänsarna radiella istället för längsgående och en del andra förbättringar ifördes. I augusti 1963 hade tiden hunnit i kapp och dessa aluminiumskönheter ersattes med helt vanliga skivbromsar.

När Ghian kom hem undrade jag om inte min forne garagekompis Janne hade sina Prosche 356A bromsar kvar. För 24 år sedan köpte han en äldre ombyggd VW just för att den hade A-bromsar, men de kom aldrig till användning då han fick tag på bättre 356B trummor istället. Janne trodde nog att de kunde finnas kvar, men varnade att de nog inte var i så bra skick.

Nu, snart två år senare, blev det hämtning av bromsarna. Det är inte säkert de går att rädda, men jag ser det som ett lagom lågmält långtidsprojekt.

Ramtunnelrensning

Ett irritationsmoment i min Ghia har varit den stökiga ramtunneln. Handbromsspaken var i fel färg, värmeratten likaså. Över tunneln låg dessutom en matta av billig eftermarknadstyp i en alldeles för kall grå färg. Som lök på laxen ett toalettstolsformat Sperrwolf växelspakslås.

Det sistnämnda är ett eftertraktat tillbehör bland veteran VW fantaster, så det är inget att förakta. Dock inget som stilmässigt stämmer med hur jag vill ha min bil.

Operation ramtunnelrensning inleddes därför. Steg ett blev omlack av handbromsspaken, där överbliven färg från fälgcentrumen kom till användning. Nittiotalsmattan revs ur och en Wolfsburg West ramtunnelmatta för 56-59 typ 1 modifierades i stället. I original skall det vara beige gummimatta, men någon sådan går inte att uppbringa. Istället får det bli en svart, precis som Ghiorna tillverkade före mars 1956 hade (se: http://lowlightkaizen.blogspot.se/2013/02/tidiga-versionen.html).

Sedan monterades en benvit värmeratt och växelspaken skruvades fast med två M8 med 14 mm skalle av originaltyp. Sperrwolfen hamnade på hyllan för att få ett renare utseende. Växelspaksknoppen är av typen som fanns i typ 1 56-59 och i Ghia 56-57. Inte rätt, men inte helt fel heller. Färgen är dock den rätta och jag tycker den ser proper ut.

Själv tycker jag området kring ramtunneln blev mycket lugnare med dessa enkla förändringar. 

PANK i detalj

PANK dragstern är verkligen värd en närmare studie. Här syns de hemsnidade detaljerna som kamdrivningen till 911 topparna och IDA48 insugen. Framför allt ser man också JP fälgarna. Specialbeställda från Tunaverken i Eskilstuna och ursvarvade på insidan för lägre vikt.

Även denna bild kommer från byggherren himself, Fredrik Reichel, som enligt egen utsago inte har några problem att skylta med sina gamla ungdomssynder.

Sällan ser man så snygga synder.

Svenska VW klassiker, del 2

När jag var elva år gammal, 1979, såg jag denna farkost på en dragracingtävling i Västerås. Jag tyckte det var mycket märkligt med VW-motor i en dragster. Då förstod jag inte alls att detta bygge var mycket mer avancerat än de flesta V8 byggen i depån. Av en händelse kom jag i kontakt med byggherren häromdagen och bad då genast om en bild och lite info till bloggen.

Det var 1977 som Fredrik Reichel färdigställde denna typ 1 baserade 1968cc maskin. Den mest uppenbara avvikelsen är de avkapade Porsche 911 topparna med 46/40mm ventiler, Sune Jansson/Erson kammar och egentillverkad kamdrivning.

Slagvolymen erhölls genom en wedgematad 78mm Gene Berg vev tillsammans med 90mm Mahle Oettinger Nicasil cylindrar och 911 2,7l kolvar. Slutligen tronar ett par Weber IDA 48:or på de egenhändigt frästa billetinsugen. Veven kom att spela en roll i samarbetet mellan Bofors och Gene Berg, men det är en helt annan historia.

Förutom tjänstgöring i en dragster satt motorn också i en gatbil som kördes ned till Italien och sedan användes som daglig bruksbil i ett par års tid.

Fredrik låter hälsa att motorn fortfarande finns i hans ägo. Han har förvisso sålt, och köpt tillbaks, den två gånger, men nu är den nog hemma för gott. Inför 2014 hoppas han på come back i Pank dragstern. Denna gång med en Autorotor kompressor på toppen. Jag önskar lycka till och ser fram emot att återse denna klassiker!

Svenska VW klassiker, del 1

Arla i urtid hade Karmann en konkurrent vid namn Hebmüller. Då våra vänner i Osnabrück producerade fyrsitsiga öppna VW tillverkade rivalen tvåsitsiga. Dessa är lika eleganta som sällsynta. Men, företaget hämtade sig aldrig efter en brand i juni 1949 och mindre än 700 bilar kom att byggas totalt.

Dessa extremt sällsynta vagnar är givetvis otroligt dyra och eftersökta. Att hitta en "oupptäckt", hur risig den än är, vore en dröm för många VW entusiaster.

För drygt 40 år sedan gjordes en sådan upptäckt i Sverige. Dessvärre var entusiasternas entusiasm riktad mot håriga dragracingbyggen, snarare än veteran VW's. Resultatet blev denna lila V8 försedda skapelse.

Grabbarna bakom bygget hade lovat att förstöra bilen när de var "klara" med den eftersom bilskrotaren som gett bort den hade ställt detta som motkrav. Bilen var officiellt skrotad och han ville inte ha bekymmer med myndigheterna. Byggherrarna höll sitt löfte. Karossen förstördes och grävdes ned.

Detta är stoff som myter vävs av. Jag är säker att mer än en entusiast fått tanken att gräva upp resterna. Någon som vet mer?

Bild från Start & Speed

Sent skall syndaren vakna

Jag har förmånen att få arbeta med produktutveckling och långsiktig produktplanering, något som också är ett stort intresse för mig. Det är därför lätt att undra hur det gick till på Volkswagen när olika produktbeslut togs.

VW 411 tycker jag är ett praktexempel på vad som händer när en organisation är alltför inåtvänd. Föresatsen var att göra något helt nytt. Troligtvis undersökte man vad återförsäljarna ville ha. De svarade givetvis utifrån det befintliga modellprogrammets brister. Men, problemet är att bilhandlare inte är några visionärer. Jag är säker på att Steve Jobs inte frågade Elgiganten, eller RadioSchack, vad de ville ha för produkt när iPaden skulle utvecklas till exempel.

Slutresultatet blev förvisso något helt nytt. Men, trots nyheter som självbärande kaross, fyra dörrar och McPhearson fjäderben kändes inte bilen ny och fräsch. Luftkyld svansmotor och en omodern kaross förbryllade allmänheten. Den kom att kallas 4 dörrar 11 år för sent.

Till och med designerna tycks ha hållits gömda för omvärlden. Hur kan man annars förklara tilltaget att 1968 lansera en helt ny bil med strålkastare högt placerade på skärmarna? GM började flytta ned sina i nivå med grillen 1959 och redan året efter hade alla stora i USA gjort detsamma. Européerna bytte inte modeller lika ofta, men ett par år in på 60-talet var det otänkbart att lansera en ny kaross med högt liggande lyktor. Fem år senare kom VW 411.

I ett stort företag är det lätt att titta alltför mycket inåt och glömma att yttervärlden rör sig åt ett helt annat håll. Det självgoda Volkswagen vaknade inte innan krisen var ett faktum. Men, när de väl gjorde det gick det fort. På bara några år var sortimentet helt nytt: Golf, Polo, Passat, Scirocco. Faktiskt en riktigt snygg upphämtning!

(Bild lånad från Svenska Volkswagens bildarkiv.)

Varde ljus

Redan första sommaren med Ghian konstaterade jag att man var beroende av vettig gatubelysning om man ville köra i skymningen. Få fotoner verkade ha orken att lämna lyktglaset. Bättre lyse behövdes, men inte till vilket pris som helst. Jag ville inte göra åverkan på elsystemet. Konvertering till 12V var således uteslutet, liksom användadet av relän. Således fokuserade jag på själva strålkastarna.

Originalinsatserna av symmetrisk typ var i hyfsat skick, men fick ändå en viloplats i garagehyllan.  Istället inköptes nya asymmetriska från Wolfparts samt ett par H4 glödlampor i 6V utförande med gamla pt45 sockeln. Asymmetriska strålkastare kom på Ghian under kalenderåret 1960. Inte original alltså, men tillräckligt tidiga för att passa min dogm.

Insatserna krävde ett par förbättringar innan montering. Den cylindriska ring som håller mutterstyckena för justerskruvarna, lackades silver. Lämnar man den svart blir det lätt en ögonskuggseffekt annars. Sedan behövdes en liten monteringsjustering i form av 0,5 mm filande i underkanten på den inre lyktringens monteringshål.

Sedan var det bara en sak till: Var får man tag på kontaktstycke för H4 om man inte har i skrotlådan? Svaret var Örebro agenturaffär. Butiken som har alla dessa udda småsaker som man som renoverare kan behöva. Ett tips är att de har mer saker än vad som visas på hemsidan.

Nu återstår bara justering, sedan är det dags för en kvällstur!

Sportigast av de osportiga

I senaste numret av tidningen Klassiker är det en artikel om en vintertur med redaktionens rubinröda VW1500S. Där prisas den motorns lite vassare karaktär jämfört med den efterföljande 1600TL.

Jag har inte reflekterat över det tidigare, men just 1500S motorn är faktiskt den luftkylda typ 1/3 motor som har högst litereffekt och får därför anses som den sportigaste. Detta gör då att systermodellen VW 1500 Karmann Ghia Coupé av årsmodell 1964 och 1965 får räknas som de sportigaste av Ghiorna.

För att skrämma upp 1500N motorn från 45 hästar till 54 införde VW specialkolvar för högre kompression samt dubbla förgasare. Motorn introducerades under kalenderåret 1963 och hängde med till hösten 1965. Efterföljaren 1600TL hade samma effekt, men med större kubik och lägre komp blev karaktären snällare.

Något S lades aldrig till i modellbeteckningen för 1500 Karmann Ghian, men broschyrtexten skryter om den ökade effekten och anger den dessutom enligt SAE standard för att det skall låta ännu bättre. De 54 DIN hästarna förvandlas då till 66 SAE dito. Marknadsföring på hög nivå!

Bilden ovan är lånad från Svenska Volkswagens bildarkiv och är troligtvis tagen i samband med fotograferingen för den mycket eleganta broschyren. Denna trycksak dyker upp då och då på Tradera och är i mitt tycke bland de snyggaste svenska VW broschyrerna från 60-talet.

Reklampsykologi

Baksidan på Dagens Industris Weekend-bilaga hade i dag en trevlig VW annons. Intressant att man väljer en ombyggd bil när man vill visa upp sin historik.

Men, det ursprungliga Cal Look utseendet, som den vänstra bilen är ett bra exempel på, har snart funnits i 40 år och är väl numer lika mycket klassiker som en originalbil från tiden.

Tur på osopade villagator

Första vårsvängen avklarad. Tämligen odramatisk tur förutom att bromsarna tenderar att behöva några ordentliga tryck innan de behagar dra jämnt.

De moderna Ctek laddarna är suveräna på att hålla batteriet friskt under vintern, så elen var inga problem. Motorn puttrade på snällt den också, den verkar mindre känslig för halvårsgammal bensin än vad min högkompade 1776:a med dubbla Dellortos var.

Jag kan också konstatera att jag inte hann justera vänster dörruta under vintern. Nåväl.

Originalhjulets lov

En viktig del av en bils helhetsintryck är hjulen. Med detta inlägg vill jag slå ett slag för originalhjulet. I en värld där allt fler luftkylda folkisar utrustas med eftermarknadsfälgar, eller fantasifullt utstyrda plåtfälgar, har det strikta originalutseendet hamnat i minoritetsställning.

Att få till rätt utseende handlar många gånger om kunskap om hur det såg ut från början. En bra källa är thesamba.com och den här länken: http://www.thesamba.com/vw/archives/info/paintcodestype1.php

Ovan ser ni exempel på hur elegant 1957 års Volkswagen hade sina fälgar lackerade.

(bild lånad från Svenska Volkswagen)