Missanpassning

De absolut senaste versionerna av Karmann Ghia, som fanns 1972 till 1974, har helt klart sin charm. Med sina fjorton tum höga bakljus, rejäla kofångare och sprakande färger blir de en märklig, men ändå underbar, blandning av 50-tal och 70-tal.

Men om jag vore karosseribyggare Karmann och gjorde en reklambroschyr för mina produkter skulle jag valt att fota en bil som inte har 2 cm misspassning på kromlisterna.

Tillbaks till inredningen

I augusti 1971 slog 70-talet till med full kraft i Karmannfabriken. Nu var det än mer svart plast i inredningen. Det ynka centralinstrumentet från 67-70 hade nu ersatts med två jämnstora instrument, precis som i Ghians glansdagar. Detta var den sista instrumenteringsiterationen för Karmann Ghian. I och med modellår 1974 var det slut och en stram Scirocco tog över.

Signalljusförvirring

>
Under hela 50-talet rådde signalljusförvirring i den Europeiska bilindustrin. Tillverkarna i USA hade bestämt sig för att blinkers var röda och vita, samt att bromsljus var röda och två till antalet. De Europeiska däremot vimsade med pilar, orangegula blinkers vid B-stolpen, takgökar och gula bromsljus, ibland centralt placerade dessutom. Först en bit in på 60-talet började majoriteten svänga in mot orangegula blinkers fram och bak, samt två röda bromsljus.

Det är i skenet av det som man får se Karmann Ghians byte av blinkersfärg från orangegult till rött/vitt. Jag gissar att man ville komma ifrån de ganska märkliga orangegula bromsljusen utan alltför stor omkonstruktion och då var en övergång till ”USA-standard” det enklaste

I och med ansiktslyftningen i augusti 1959 kom nya bakljus med den lösning som sedan dess är standard. I och med detta var Karmann Ghian dessutom först ut i Volkswagen sortimentet med en modern signalljusuppsättning. En snygg upphämtning.

Bakljusutredningen

Reservdelskatalogen var inte till mycket hjälp vad gäller framblinkers. Däremot är den mer upplysande vad gäller baklysen.

Här kan vi utläsa att på riktigt tidiga Ghior var orangegul blinkers/bromsljus standard och att helröda bakljus bara monterades på bilar avsedda för USA (M-kod 138).

Vad som är intressant är att med det ändrade bakljuset, som kom runt oktober 1957, anges bara ett reservdelsnummer. Det kan betyda, men behöver inte betyda, att det därefter enbart fanns helröda bakljus.

Vad som förvirrar är att det förekommer ett artikelnummer 141 945 227 C i eftermarknadssammanhang. Detta är beteckningen på ett glas av ”nya” modellen med orangegul blink/broms. Men, jag kan inte någonstans finna ett bevis på att dessa glas existerade när bilarna var nya. Mejla gärna om ni kan motbevisa mig!

Från gamla bilder på min Ghia kan man se att den hade helröda glas som ny (se inlägget ”dimman tätnar). När jag köpte bilen hade den tvåfärgade glas och trodde givetvis då att detta var original. Men, så var nog inte fallet alltså. Allt pekar på att det var rött som gällde för alla marknader från oktober 1957.

Faktaparadoxen, del 2

Livet är inte rättvist. En produkt som står för 3 % av försäljningen får helt enkelt inte samma uppmärksamhet i organisationen som den som står för 79 %. Det spelar ingen roll hur vacker den är. Ett litet fel i en reservdelslista, som dessutom inte får så allvarliga konsekvenser, kommer därför aldrig speciellt högt på Richterskalan i ett snabbväxande företag. Därför kan man inte alltid lita på litteraturen.

Det fallet jag refererar till är infon kring den tidiga typen av blinkers på 56 – 59 Ghiorna, som byttes från brandgula till vita (se inlägget "dimman tätnar").

Reservdelskatalogerna anger dock bara en modell av glas: 111 953 161. Detta är ett vitt glas som också satt på 56-57 bubblor med USA spec. Inget annat nummer anges i katalogen, ingen brytpunkt när färgen byttes. Inga M-koder som styr vad som skall monteras. Fullständig information saknas helt enkelt.

Om en Europeisk kund krockade, och behövde ersätta ett blinkersglas, kunde det därför hända att han fick ett glas i fel färg. Men, den tidens reservdelsmän hade en stor yrkesstolthet. Givetvis förstod han att det kunden egentligen behövde var 211 953 161, det vill säga de brandgula blinkerglas som satt på europeiska folkabussar vid denna tidpunkt. Praktiskt, då han säkert redan hade sådana på lagret.

Dimman tätnar

Det gula bromsljuset visade sig bara vara toppen på ett isberg av mysterier. Det hela började med att jag såg ett inlägg på boxerville.se kring vilka färger bromsljus och blinkers hade haft på olika tidiga Ghior. Det refererades även till thesamba.com där experter hade åsikter i ämnet.

Givetvis hade jag svårt att låta bli detta trassliga garnnystan och försökte läsa på för att bilda mig en egen uppfattning. Det visade sig inte vara så lätt som jag trodde.

Ovan ser ni fyra bilder. De vänstra är bilder på 56:a Ghior. De högra på 58-59 Ghior. De övre är från Svenska VW’s egna pressbilder. Den undre vänstra är från den tyska filmen ”Immer Die Radfahrer” och den undre högra är min bil fotad 1959.

Begrunda nu dessa bilder. Bloggen gör nu en veckas paus och kommer därefter att återkomma i ämnet. Ghia-experter kan gärna mejla om de har fakta och/eller bilder som kan vara av intresse. Välkomna åter.

Det gula bromsljuset

En sak som förvånade mig när jag köpte Ghian var att bromsljuset hade gult sken och delades med blinkersen. Ex-bilprovaren Tommy, som var med vid hämtningen, förklarade att det var i sin ordning. När jag kollade upp det själv så kunde jag konstatera att det fram till 1975 års modell är OK med gult bromsljus och att det faktiskt räcker med ett enda (om bilen var registrerad i det utförandet som ny).

Men, det är inte bara jag som överaskas av bromsljusens färg, även medtrafikanter verkar ha svårt att förstå vad som är på gång. Gissningsvis tror en del att det bara rör sig om en gammal bil med ett rejält jordfel. Jag undviker hastiga inbromsningar om jag kan. Det är säkrast så.

En fläkt av framtiden

Årsmodell 1967 bjöd på en helomvändning. Nu hade säkerhetstänkandet börjat slå igenom. Inget glitter fick reflektera i förarens ögon. Här gällde dovt svart, kompletterat med panel i träimitation, för att nå maximal säkerhet plus lite elegans.

Samtidigt passade man på att spara lite pengar genom att endast ha ett centralinstrument. Den tidigare uppdelningen, med hastighetsmätare och klocka i samma storlek, hade då fått ge vika.

Synd tycker jag. Inte bara för det estetiska, utan också för att den härligt osportiga principen att ha hastighetsmätare och klocka lika stora, nu försvann. Jag tyckte det var talande att Porschen hade varvräknare och hastighetsmätare sida vid sida, medan Volkswagens Ghia valde att komplettera med klocka istället. Det kändes som man verkligen ville understryka att detta var en en elegant coupé snarare än en sportbil.

Utsvävningen

Plötsligt bara händer det. Efter nio år med tämligen oförändrat utseende på instrumentpanelen chockar Volkswagen omvärlden med detta hösten 1965. En rejäl räfflad aluminiumlist rätt över hela brädan.

Man misstänker nästan att den konservative Volkswagenchefen Heinrich Nordhoff var sjuk dagen då instrumenteringen till 1966 års modell av Karmann Ghia fastslogs. Året efter var ordningen återställd och utsvävningarna bortstädade. One-year-only som det så vackert heter på fackspråk.

Back to basic

…och så här blev det i augusti 1959 när de formgjutna mattornas begränsningar började komma i dagen. Den här gången blev även ramtunneln beklädd med en rejäl matta.

Ratten däremot, som under två år var unik för Ghian, delades nu återigen med den bubbliga kusinen. Den var ny för året och ansågs nog tillräckligt elegant för båda produkterna.

Tidiga versionen

Efter förrgårdagens blogginlägg kan jag inte låta bli att visa hur det såg ut före mars 1956. Då var det strikt platta gummimattor i kombination med textilmattor som gällde. Inget konstigt formgjutet.

Snyggt och propert om ni frågar mig.

Under construction

50-talet var en tid då många nya material och tillverkningstekniker såg dagens ljus. Uppfinningsrikedomen var stor och långt ifrån alla försök blev lyckade. Turligt nog var Volkswagen konservativa och experimenterade inte alltför mycket med sina produkter.

Men, i mars 1956 valde man ett gummiliknande material till inredningen i sin nischprodukt Karmann Ghia. Det var sidoväggarna nere vid torpedväggen som berikades med formgjutna mattor i färger som matchade övriga inredningen. Genom åren fanns mattorna i grått, beige, blått och grönt.

Baksidan av myntet var att de visade sig ha närmast självförstörande egenskaper. I dag, runt 55 år senare, har de allra flesta förvandlats till smulor. Därför ser man nästan aldrig en tidig Ghia med perfekt originalinredning. Jag är osäker på om det var omsorg om framtida entusiaster som gjorde att VW återgick till textilmattor i augusti 1959, men gissningsvis hade man redan då insett materialets begränsningar.

Ni som följer theSamba.com vet vad som är på gång. Årets första snackis i veteran-Ghia-världen är nämligen att John Lemke i Seattle, alla Ghia-ägares gummimattsleverantör, har fått låna fina originalmattor från vilka han skall göra formar. Jag tycker det är fantastiskt med alla dessa småleverantörer som specialiserar sig på ett fåtal delar till en ganska ovanlig veteranbil. Jag önskar John ett stort lycka till!

Ni finner länken till diskussionen här:
http://www.thesamba.com/vw/forum/viewtopic.php?t=155849

Diagonaldäcksdiagnos

Diagonaldäcken har många belackare. Spårkänsliga, svajiga och livsfarliga är ord man kan få höra. Många omdömen tror jag baserar sig på skräckfyllda upplevelser i veteranbilar med 40+ år gamla däck och orenoverade chassien. Med nytillverkade däck och friska styr- och spindelleder är det en annan sak.

Visst är radialerna tekniskt överlägsna, men diagonalerna är ändå betydligt bättre än sitt rykte om ni frågar mig. Gången är mjuk och värdig. Spårkänsligheten, som många pratar om, tycker jag är mindre än på en 90-tals bil med 55-profils däck. Vägkänslan är helt OK och inte märkbart sämre än med de 155-SR15 jag hade tidigare.

För min del väger de estetiska och historiska värdena betydligt tyngre. Med dessa däck går bilen som konstruktörerna tänkt sig, varken bättre eller sämre.

Finna fakta del 2 - färger

Ännu en fantastisk resurs på internet är denna sida med färgkombinationer: http://www.kglowlightregistry.com/index.php?action=page_display&PageID=6

Förutom kombinationer av exteriörfärg och alla olika inredningsmaterial finner man också färgkoderna för fälgar. Den sistnämnda informationen var anledningen till att jag sökte mig till sidan. När jag väl identifierat att det var L277 Silver Beige jag behövde för mina fälgar visade sig att det inte var så lätt att hitta någon som kunde blanda den.

Efter lite kvalificerade gissningar hamnade jag på en färg som motsvarar Bedford Stone Beige, en beige nyans, lite åt det kalla hållet. Många liknande kulörer var lite för varma och skar sig mot den lite speciella röda färgen på bilen. Resultatet av dessa ansträngningar kan ni se på mitt reservhjul i det tidigare inlägget kallat lastrummet.

Viktigt att notera är att från 16 september 1957 lades skarven mellan fälgens svarta ytterdel, och den beigea innerdelen, en bit in på fälgbanana. Tidigare bilar hade skarven där fälgcentrum möter fälgbana. Allt enligt ett inlägg på the Samba med okänd källa.

Nu återstår en viktig fråga: Vilken färg skall handbromsspaken ha? Därom ger sidan inget svar.

Ghia inspiration del 1

Jag har gillat Ghior sedan jag först blev uppmärksammad på deras existens, men har tidigare inte gjort några allvarliga försök att få äga någon. Under åren har dock en del trevliga Ghior passerat och de har nog bit för bit skapat ett habegär.

Ett par av dessa var de smakfullt modifierade Ghiorna som Woffe byggde till sina tvillingars 18 års dag. En imponerande bedrift. Bilden är tagen på Fryshuset i samband med en bilutställning vårvintern 2007 och i bakgrunden lurar min röda ovalruta i dess enda framträdande utan kofångare.

I dag tillverkar Woffe fina reproplåtbitar till klassiska VW’s. Bland annat gör han luftintag samt nedre/bakre delen till framskärmarna för 56-59 Ghior. Adressen är: www.wolfparts.com

Finna fakta del 1

Internet är underbart. Förutom att man via olika auktions och säljsajter kan få tag i saker som var mycket svåra att hitta förr, så finns information i mängder. Otaliga entusiaster har scannat och lagt upp elscheman, reservdelskataloger, instruktionsböcker och annat. Det gäller bara att hitta allt.

För er som gillar 56-59 Ghior kommer här några konkreta tips var man finner kvalitetsinformation i cyberdjungeln. Vi börjar med reservdelsmanualer specifikt för dessa bilar:

Den här är från Juli 1958 och komplett. Varje sida är dock en egen jpg och upplösningen är på gränsen: http://www.kglowlightregistry.com/ (tryck på sidans länk till vänster: ”1958 parts manual”)

Här finns ytterligare två i pdf format i en bättre upplösning. Den ena är från Januari 1957 och den andra är Juli 1958, som den ovan. Den sistnämnda saknar dock vissa sidor i kapitel nio. http://www.thesamba.com/vw/archives/info/

Trevlig läsning!

Höstens lov

Ghian bjöd på betydligt bättre körupplevelser efter genomgången av chassiet. Min fyra år för nya 1200cc motor hade, förutom chokejusteringen, fått en oljebadsluftrenare med slangar kopplade efter alla konstens regler. Äntligen gick den jämnt och fint, även under morgnar med kall luft strax över nollstrecket.

På golvet låg nu repro-gummimattor i originalutförande, tillverkade av John Lemke i Seattle, så lätt höstblöta skor var heller ingen katastrof. Genom att skruva på värmeratten kom dessutom den härliga oljedoftande luften som Volkswagen kallade värme. Jag var nu redo för hösten!

Faktaparadoxen del 1

Hur vet man med säkerhet hur en bil såg ut när den lämnade fabriken? Även om jag själv inte är någon fanatiker vad gäller min egen bil, tycker jag det är trevligt att veta hur den borde ha sett ut. Ibland spretar informationen. Säljbroschyrer är osäkra då bilderna ibland representerar förseriebilar (som bilden ovan). Instruktionsböckerna kan man heller inte lita på, bilderna byttes bara ut när det verkligen var nödvändigt.

Reservdelslistorna berättar hur det var i teorin och kan tyckas vara en säker källa. Men, vad som verkligen monterades är svårt att veta. Visst, fabrikschefen har fått ändringsmeddelandet från konstruktionsavdelningen att nya delar skall monteras från chassienummer 123 456 789, men hur göra när nya leverantören inte kan rampa upp i tid?

Skall han följa reglerna och ställa produktionen, vilket ofelbart leder till missade leveransmål? Eller skall han använda upp den där pallen med gamla delar, som ändå är ett administrativt elände att föra över till reservdelssidan?

Han måste nu väga sin leveransprecisionskopplade julbonus mot några arga, men snabbt glömda, telefonsamtal från eftermarkandsavdelningen. Valet är enkelt. På med de gamla delarna och ut med bilarna till de ivriga återförsäljarna.

Varför skulle fabrikschefen bekymra sig om att vereranbilsfanatiker i Kalifornien 55 år senare skulle gräla om saken på ett internetforum? Kunderna har fått sina bilar och julbonusen är säkrad.

Reflexioner

I slutet av 50-talet utrustades alla svenska Volkswagen med extra reflexer bak. Detta skedde hos återförsäljarna vilket gjorde att exakt typ och placering varierade med person och dagsform. Kollaget ovan visar några bilder på svenska 56-59 Ghior och förutom variationer i placering så ser man att det fanns minst två typer av reflexer: runda och lite mer fyrkantiga.

Bland dessa bilar ser vi också en rebell. Någon som vågar bryta mönstret och utmana etablissemanget. På 50-talet var det här med lagar och förordningar inom biltrafiken allvarliga saker och tilltag som detta sågs inte med blida ögon.

Ni har säkert redan gissat rätt. Det är den skånska Ghian längst ned till höger som är busen i sällskapet. Är det månne ägaren själv som flyttat reflexen av estetiska skäl? För inte kan det vara så att återförsäljaren monterat reflexen regelvidrigt? Alla vet ju att bakre reflexanordnings placering i höjdled skall vara lägst 350 mm.