Veckans pausporsche

Med bara två sittplatser gäller det att skynda sig ner för trappan för att få plats i den eleganta Porschen.

 

Entusiaster i dag kallar modellen 356B T5. Den ersatte 356A T2 i augusti 1959 och skiljde sig från föregångaren genom bland annat högre placerade framlysen (se tidigare blogginlägg). I mitten av 1962 kom 356B T6 som fick en mer kantig framhuv, tanklock i framskärmen, dubbla kylgaller med mera.

 

Just detta exemplar är extra pimpat med både speedsterlister och kromade fälgar. Snyggt mot den vita lacken

 

Vilka tror ni hann in i bilen först?

 

 

Bilden lånad från Svenska Volkswagens historiska arkiv

1960, mellanåret.

Sedan förr-förra inlägget har jag lärt mig mer om 1960 års Karmann Ghia. Den äldre typen av sidoemblem var kvar modellåret ut, den Ghia unika hastighetsmätaren likaså.

På bilden ser vi två andra detaljer som snart skulle ändras. I augusti 1960 fick europeiska Ghior, precis som bubblorna, asymmetriska strålkastare samt orange blinkers fram. Åtminstone det senare var ett nypåkommet krav från de tyska myndigheterna. I Sverige var det dock fortfarande godkänt med vita.

Mekaniskt fick 30 hästars motorn leva sitt sista år, men växellådsinfästningen konstruerades om. VW ändrade också vinkel på hela drivlinan vilket bland annat fick sidoeffekten att 1960 års modell har en one-year-only oljesticka. Om någon undrar så har 1960 års oljesticka 40 mm från botten till strecket, till skillnad från 44 mm på de äldre. Viktigt att veta för er som jagar oljesticka till en 30 hästare. Undrar hur det är med de nu så populära industrimotorerna?

Källor:  Firma Neuffers katalog. Böckerna "Karmann Ghia" av Reinhard Lintelmann, The Beelte, The Cronicles of the Peoples Car av Etzold

Reflextips

För att fira blankt papper på dagens besiktning bjuder jag på detta tips till ägare av tidiga Karmann Ghior. 

(saxat från tidningen Forum 1962)

Badge engineering

Gunnars Ghia är tillverkad runt mars 1960 och verkar väldigt orörd. Det är kul att titta på detaljer på en sådan bil.

Jag har hela tiden trott att den äldre typen av sidoemblem försvann i augusti 1959, samtidigt som lowlight eran tog slut.Men, får man tro denna bil så skedde skiftet åtminstone ett drygt halvår senare. Finns det någon kalenderbitare som kan bekräfta eller avfärda?

Ghiainspiration, del 2

En annan Ghia som inspirerat mig till det egna köpet är Gunnars bil. Jag såg den första gången för över femton år sedan då den stod parkerad i området jag bodde då. Givetvis lade jag en lapp under vindrutetorkaren med fråga om den var till salu. Det var den inte. Jag kom senare att lära känna Gunnar då vi under större delen av 00-talet var kollegor, så man kan säga att jag har kunnat följt Ghian sedan dess.

Sedan slutet av 90-talet har man alltså kunnat se Ghian på parkeringsplats nummer 32 under en stor del av året. Första gången jag såg den var lacken fortfarande blank, men efter all denna tid ute är lacken numer helt matt. Bilen verkar vara helt orörd och det är intressant att studera detaljer.

Ganska precis 10 år efter att jag lagt lappen under vindrutetorkaren upprepade jag min fråga lite försiktigt. Även denna gång utan resultat. Om jag skall hålla takten så är det dags för en ny fråga om fem år. 

Petersens personalparkering

Ännu en scannad Kodachrome bild från min Los Angeles resa våren 1988. Hotellet vi bodde i låg mitt bland hårdrockklubbarna på Sunset Strip och, visade det sig, granne med Petersen Publishing byggnaden där Hot Rod Magazine huserade.

Givetvis smet vi dit och slog en lov på personalparkeringen. De flesta bilar var ganska tråkiga, men dåvarande chefsredaktören Pat Ganahls custom bubbla var en läckerbit. Jag tycker fortfarande den håller.

Bästa ovalrutenyanserna

I helgen var det dags för 2013 års upplaga av den klassiska VW pick-nicken på Gärdet. Även om majoriteten av bilarna var från 60- och 70-talet sågs en och annan 50-talare, som den horisontblå 1957:an på bilden.

Detta ger mig då en anledning att skriva ännu en topplista. Denna gång de, i mitt tycke, sju bästa ovalrutekulörerna:

Plats sju Agavegrön (Länk)

Under kalenderåret 1956 kom tre nyanser som nästan kändes som kusiner. Lite omättade, lite diskreta, men ändå med en distinkt kulör som gav bilen något av ett handkolorerat intryck. Färgerna kallades korallröd, horisontblå och agavegrön. I min lista säkrar den sistnämnda plats sju.

Plats sex Djungelgrön. (Länk)

På en hedrande sjätteplats finner vi djungelgrönt. Detta är färgen på en av Sveriges mest omskrivna ovalrutebilar, Ulf Kaijsers Judson- och tillbehörsförsedda 56:a. I dag är hans bil inte så unik, men för 30 år sedan var det uppseendeväckande udda med någon som samlade tillbehör till en gammal folka. Heder åt Ulf, denna föregångare. Säkert hjälpte den djungelgröna nyansen till. Den blir ganska bra på bild.

Plats fem Diamantgrön (Länk)

Diamantgrön är för sena ovalrutor vad den lite udda brun-rosa-skimrande Ultramaroon är för de tidiga. En ovanlig och lite pepprig metallicfärg kort sagt. Ingen av dessa är speciellt vanliga. Kanske var dessa kulörer lite för vilda för sin tid? I mitt tycke är den Diamantgröna ett snäpp mer lättsmält än Ultramaroon. Ja, snygg rent av.

Plats fyra Svart (Länk)

Om jag lät nostalgi påverka mig i förra topplistan så kan jag inte vara sämre här. Den första bubbla som jag hade närkontakt var nämligen en svart 55:a som min moster hade i mitten på 70-talet. Förutom att vara den kanske vanligaste färgen på svensksålda 50-talare är det också en mycket proper färg i all sin enkelhet.

Plats tre Stratosilver (Länk)

Tillsammans med den blekare Polarsilver var nog Stratosilver den vanligaste metallicnyansen på svenska ovalrutor. Dess mystiska blåa skimmer varierar från dämpat gråblått, till blått som ett gnistrande hav i solsken.  Snyggt och propert.

Plats två L35 Blå metallic (Länk)

Som jag förstår det var L35 den första metallic färg Volkswagen hade. Exakt när den kom har jag inte riktigt koll på. En uppgift hävdar mars 1953, men jag har också sett den på Zwittrar (okt 52 – mar 53) som hävdas vara i originalskick. Någon som vet bättre? Hur som helst är jag osäker på om jag sett den i verkligheten. Men, de L35-bilar jag sett på bild ser riktigt läckra ut. Tillräckligt för en andraplats faktiskt.

Vinnare Horisontblå (Länk)

En bubbla är ingen sportbil. Vad passar då bättre än en lugn och harmonisk färg? Horisontblå är en ganska ljus gråblå färg som passar speciellt bra med tyginredning och den typiska lukten av gammal bubbla. Helst skall det vara en lite sliten originalbil och i dörrfickan skall man kunna hitta en trasig kulspetspenna och ett par ljusblå Mobil-polletter. Det är en vanlig färg, inget som sticker ut, men det är ändå den som jag tycker passar bäst på en sen ovalrutebubbla.

Lowlight interiör i färg

Från en broschyr hittade jag denna färgbild av förarplatsen i en Brilliantröd 58:a Ghia. Den här är lite bättre än den från instruktionsboken som jag visat i ett tidigare inlägg.

Till exempel ser man tydligt den beiga gummibeklädnaden på ramtunnel och på sidoväggarna framtill. Dessutom ser man att golvmattorna är svarta. Så här såg det alltså ut då, men som tidigare nämnt är det ytterst ovanligt att gummit har överlevt.

Äterstår att se om herr Lemke lyckas göra replikor av de färgade gummidetaljerna. Ett stalltips är nog att inte hålla andan medan man väntar.

Arosmarknaden 2013

Förra helgens Arosmarknad bjöd som vanligt på en bred palett av hobbybilar. Vad gäller Karmann Ghior var jag dock ensam. Totalt var det påfallande få äldre VW's i originalskick. Faktiskt tror jag det fanns fler Porsche 356 än original-VW upp till 1967 på finbilsparkeringen. Kanske är det så att VW folket föredrar de märkesspecifika träffarna?

Bilen som får representera marknaden i detta inlägg är en lagom patinerad Lincoln från 1949. Just det året var, enligt mig, en designmässig höjdpunkt för Ford-koncernen. Ford, Mercury och Lincoln lyckades alla få fram vackra och moderna pontonkarosser detta första år med efterkrigskarosser. Ett toppår helt enkelt!

Mer grönt 70-tal

På Arosmarknaden förra helgen fick jag tag i en tidig svensk Scirocco broschyr tryckt i mars 1974. Där kunde jag konstatera att klädslarna var ännu vildare än i broschyren från 1976, som till exempel denna palmagrönmetallic Scirocco TS.

Frågan är hur många TS som finns bevarade med dessa vilda klädsel/lack-kombinationer intakta? De Sciroocos som bevaras i originalskick verkar främst vara de färgmässigt betydligt tamare GTi:erna. Visst TS:en är inte lika snabb, men med en superlätt kaross och tätstegad låda så räcker 85 hästar i en 74-75 Scirocco TS långt.

Pausporsche

VW- och Porsche bloggaren Niklas brukar ibland ha en "pausporsche" bland sina inlägg. Jag vill inte vara sämre och bryter min svit av gröna 70-talare med denna pre-A 356:a från Porsches historiska arkiv.

Vill ni se hans blogg finner ni den här: http://luftkyld.blogspot.se

Rutig retro

Ovan ser vi de tämligen livliga tygklädslar den presumtive köparen av en Scirocco TS hade att välja mellan 1976. När Golf GTi kom något år senare fick den också rutig klädsel, om än inte lika vild. 2007, i och med modellens 30 års jubileum, återinförde man den rutiga klädseln. Rutorna har hängt med sedan dess och finns även i den sjunde generationens GTi som snart kommer ut.

Återigen är det intressant att notera att både i fallet med den rutiga klädseln, och den vipergröna, lacken så flörtar Volkswagen med sitt eget 70-tal. Inte ens Beetle blickar längre tillbaks än så. Dess tillbehörskatalog avslöjar även den en dragning åt samma decennium. Här syns inga glimtar av 50- eller 60-talet längre. Blomvasen är borta.

Givetvis är detta ingen slump. Vi som växte upp, eller var unga, under 70-talet är en viktig målgrupp för Volkswagen nu. Tillräckligt gamla för att ha råd att köpa ny bil, men inte så gamla att vi redan har bestämt bilmärke för resten av livet.

Men, även om jag uppskattar VW's ansträngningar att blidka sådana som mig, så har jag ändå inte skaffat någon modern produkt från denna koncern. Kanske, kanske, kan jag ändra mig om de återupplivar "tyg D" också.

Grön återvinning

En av nyanserna i förra inlägget lever kvar än i dag. Det är färgen Viper green metallic, som var en klassisk färg på tidiga Scirocco. Modellen lanserades 1974, ungefär samtidigt som sista årgången av VW 1303, och de delade denna lysande gröna kulör.

2006 återlanserades som bekant Sciroccon. För att stärka den historiska kopplingen var, och är, den klassiska Viperngrönmetallic ett av färgalternativen. Ett kul grepp tycker jag, men det hade varit ännu roligare om de även vågat låna den matchande, men ganska djärva, rutiga tygklädsen.

…och så avslutningsvis en helt annan sak: Läsarreaktionerna på förra inlägget har fått mig att uppdatera det med bildlänkar så man ser vilken färg man pratar om. Tack för coachningen.