Norrtälje VW marknad 2015

I dag var det återigen dags för VW marknaden i Norrtälje. Som vanligt dök en del intressanta bilar upp. Själv tog jag mig dit i den egna bilen. Den nya motorn lufsade på bra på motorvägen, men var inte 100% smidig på lägre varv. När jag kom hem ställde jag om blandskruvarna, något jag borde gjort om redan efter jag justerade flottörnivåerna. Resultatet blev en mycket smidigare motor i de lägre varvtalen. Nåväl, här är några axplock av vad jag såg:

Denna fina 356A var begåvad med en SAAB Monte Carlo ratt. Ganska lik Nardi-rattarna, men den smala delen på slitsarna är bredare på SAAB:en. Hur som helst är denna ratt en personlig favorit!

Jag är normalt ingen "buss-kille", men denna trio såg bra ut ihop.

Fin korallröd 56/57:a. Plus i kanten för korrekt lackade fälgar!

56:a Ghia som byggts om någon gång i tiden med VW typ 3 bakljus. Nu i ett stolpe-in-på-besiktningen skick… Totalt tre lowlight kunde ses på mötet 56, 57 och 58!

Riksmötet - en av favoriterna

En av mina absoluta favoriter på riksmötet var Mickes 54:a som ni såg i bakgrunden i ett tidigare inlägg. Visst älskar jag en perfekt originalbil, men min personliga preferens är nog ändå något som är varsamt och tidstypiskt tillbusat. Som denna pre-A med 120 hästar och Carrera lucka.

Bug Run - Älskat till döds?

Det sägs att man bara kan bli riktigt arg på den man älskar. Andra är inte värda den ilskan.

På något sätt känns det som det stämmer in på den svenska VW scenens förhållande till Bug Run. Normalt så låter man bara bli att åka på en träff man är missnöjd med och både minne och träff dör ut utan saknad. Men, Bug Run väcker tydligen större känslor

När Bug Run kom på 80-talet var det den första renodlade svenska VW träffen av den amerikanska Bug-In typen. Den hade dragracing, utställning, marknad och mycket annat. Bug Run etablerade sig snabbt som träffen dit man bara skulle. Målet för en VW byggare på den tiden var ofta att bli klar just till den stora träffen på Mantorp. Det var liksom där allt hände. Danskar, skåningar, norrlänningar, finnar och västgötar med flera samlades i den luftkylda folkans tecken.

I dag är läget annorlunda. Det finns massor av träffar från norr till söder och via internet är det lätt att upprätthålla kontakt och köpa eller sälja prylar. En i mitt tycke positiv utveckling, men behovet av en totalitär VW träff har samtidigt minskat. Kanske är det drömmen om en sådan som gör att Bug Run väcker så mycket känslor att forum och fb fylls med klagosång? Oavsett hur det är har vi i dag, 2015, en härligt livaktig hobby med betydligt större valmöjligheter än på 80-talet.

Fotnot: Själv har jag inte varit på Bug Run sedan 2003, det är inget ställningstagande utan det har bara blivit så. Bilden ovan knäppte jag för ganska precis 25 år sedan i en tid då Bug Run var det många önskar att det vore.

Fler frukostbilar

Då tar vi ett par bilar till från frukostmötet i lördags. Ovan ser ni en MG TD (1950-1953) vilket kan sägas vara första exportbilen från den tillverkaren. Det var en av de modeller som kom att släcka törsten efter europeiska sportbilar i efterkrigstidens USA. Som ni kanske förstått har jag en vurm för den amerikanska importbilskulturen under 50-talet och den här passar väl in i den kategorin.

Nedan ser vi en Renault Dauphine Gordini en svansmotorbil som med sina 4 växlar och 37 hästkrafter lovade sina ägare en sportig tillvaro. Just det här exemplaret verkar ägaren busat till lite extra. Ett hembyggt avgassystem indikerar att något hänt under luckan.

Frukostklubben

I lördags var det dags för säsongspermiär för tidningen Klassikers frukostklubb. Sporrad av ryktet att bloggkollegan Niklas skulle premiärvisa sin 356:a såg Ghian och jag till att vara på plats i tid för portarnas öppnande klockan sex på lördagsmorgonen.

Niklas bil är en gammal ärrad räser som han låtit göra ordning för gatbruk. Med sportigt motorljud, inga kofångare och lite tävlingsdekaler gav den ett sympatiskt helhetsintryck.

Jesses blå 912:a var kanske ingen nyhet, men väl en mycket vacker bil som jag gärna delger er bloggläsare!

Mer om träffen här: http://www.klassiker.nu/traffar/morgontidig-succe

Wiking Autorennen: Målgång och grill

Start och målgång för loppet skedde hos Kuus och Angelica i Rättvik. Där pågick samtidigt en veckolång VW camping kallad Rat Bay #7. Så vid prisutdelning och grillning träffades de bägge VW falangerna (buss camparna och old-speed fantasterna) samtidigt som det droppade in diverse bilar från Classic Car Week cruisingen som pågick precis utanför.

Här är ett exempel på ett gäng i VW-camping-kategorin med stilren 70-talsorange Ockelbo-buss.

Øystein kom på kvällen och inspekterade sin bil. Fez var lite orolig då bilen hade, låt oss säga, samlat på sig en hel del erfarenheter under rallyt och en tidigare backtävling. Øystein (i keps på bilden) verkade dock inte så bekymrad.

Sedan var det återigen dags för Danne att ropa till sig massorna för att hylla pristagarna.

Fez bekymrade min försvann när det stod klart att han hade snabbaste tiden på specialsträcka 3.

Rallyts totalsegrare blev Bengt som hade jämnast tid till, respektive från, Ljusdal. Stort grattis!

Under kvällen dök detta gamla svenska hembygge upp. Jag hann bara prata kort med ägaren, men skulle gärna vilja veta mer!

Med den grå spliten utlånad dök Øystein upp i sin Hebmüller coupé. En replika av en bil som aldrig hann byggas innan fabriken brann ned.

Det blev ett par omgångar på grillen och en massa VW prat. Någon idé att åka därifrån var det knappast då cruisingen korkat igen hela sta'n.

Wiking Autorennen: Resten av tävlingen

Körningen på travbanan var så inspirerande att jag vill dela med mig av ytterligare ett par bilder innan vi går vidare till resten av rallyt.

Först ut är Martin och hans oval när de blåser förbi på väg in i andra varvet.

Jag åkte med som co-driver i Bengts bil, men specialsträckan fick han klara av själv.

På vägen från Ljusdal åkte vi i konvoj en sträcka för att ingen skulle missa de mer spännande grusvägarna.

Under de 35 milen var det många tuffa bataljer. Här är det Patrik, i Dannes keramikgröna 60:a, som blåser om Bengt på insidan. …nej, givetvis skämtar jag. Större delen av rallyt gick på allmänna vägar, så alla gällande trafikregler följdes givetvis.

Magnus Okrasa 56:a är ett bra exempel på en trevlig old speed bil. 356-fälgar, dimljus, siffra på sidan och inte mycket annat extra. En viktig del i helhetsintrycket är ljudbilden som ges av dubbla förgasare med små luftfilter och ett fyrpipigt Abarth-system.

Wiking Autorennen: Specialsträcka 3

Nu är det dags att dyka rätt in i händelsernas centrum, nämligen specialsträcka 3. Inte bara serverades det en utmärkt lunch, det var också tidskörning på en grusad ovalbana.

Den här bloggens specialdiplom går till Danne som var snabbast runt banan med gjutet generatortorn. Zwittern framdrivs av en 30 hp motor, med sportavgas från Svensk Rörbockning som enda modifiering. Vinnaren sammanfattar hemligheten bakom framgången med: "Minst hjärna bakom ratten, och en hel del träning på grusvägar."

Hasse satsade hårt med sin 34 hp baserade 1385 cc motor. Reichert-insug, 34 PCI förgasare och ett högt komp hör till konceptet.

Bilarna fick chans att svalna medan ägarna svullade pytt. I förgrunden Henriks 58:a som han under sommaren lagt ned ett stort jobb på för att väcka till liv. Som den finsmakare han är blev det en 010 fördelare och en TK6A4 spole på 30 hästaren. En av stötdämparna tyckte dock väckning medelst rally var lite väl tufft efter 40 års dvala och valde därför att säga upp sig.

Paul från UK gasade friskt med sin soltaksoval. 1600N motorn gick fint. Han funderar dock på att ersätta den med en trimmad 30-hästare då han inte får delta i vissa veterantävlingar med "fel" fabrikat på motorn.

Fez drev på Øysteins split hårt och erövrade priset för snabbaste tiden. Motorn är en "modern" typ 1 motor med Sauer & Sohn insug och Solex 40PII förgasare.

En actionbild till på Olas oval. Judson-kompressorns lameller ger ett häftigt och annorlunda ljud.

Avslutningsvis samlades bilarna ihop för ett gruppfoto.

Sådärja. Då var det dags för återfärd mot Rättvik.

Wiking Autorennen, motorerna

Att lyfta på motorluckor är alltid intressant. På detta evenemang fanns alla de fyra klassiska trimsätten för 50-tals VW's representerade. Jag syftar då på Road&Tracks definition från 1957: Konventionell trimning, kompressor, Okrasa-kit eller Porsche motor.

Först ut är Magnus från Västkusten med sin Okrasa-konverterade 30-hästare. Han är nog en av de första i landet som fått ut en bil med Wolfsburg West kitet. Han har valt att bearbeta topparna för högre komp och sett över insugsrören. Fördelaren är en klassisk 010 och Abarth-kopie-dämparen gör att motorn får en gôtt ljud. Som att poppa jättestora popcorn riktigt fort.

Bengt H får representera den konventionella trimningen. Sedan jag skrev om den i bloggen är den uppdaterad med original fördelare, istället för 019, samt med en omslipad kam från JPM. Den ger lite extra vid toppvarv utan att tappa vridet i botten. Theo Decker piporna  till trots går motorn riktigt tyst med bara lite extra muller vid pådrag. 

Paul från England har valt Porsche-alternativet. Det är en 60 DIN hp 1600N motor från 1956. Ett mycket lämpligt val för en ovalruta. Att alla 60 var hemma visade Paul tydligt på specialsträcka tre.

Sist, men inte minst, har vi kompressormatning i form av en Judson-försedd ovalruta. Ola valde att köra utan motorlucka så vi kunde beskåda installationen in action. Det lilla luftfiltret fick vad det tålde.

Wiking Autorennen, starten.

Som utlovat kommer här ett bildreportage från Wiking Autorennen som gick mellan Rättvik och Ljusdal 31 juli 2014. Jag har delat upp det hela i flera delar med olika teman och postar vartefter.

Trots tidig morgon var det en pigg träffgeneral som ropade upp till förarmöte.

Efter Dannes möte infann sig initialt en stund av uppsluppenhet alltmedan kartor och dito noter studerades.

Trots det digra informationspaketet uppstod ändå ett och annat frågetecken. Efter en tids diskussion var alla tillräckligt upplysta för att ta sig till specialsträcka 1.

Startfunktionären Gösta från Enviken var tidigt på plats. Med sig hade han rallyutrustning och kartor från förra gången han tävlade i området. Det var 1957.

Hasse från Södertälje förevisar sitt hemliga vapen. Med magnettändning behöver man inte bekymra sig för att tändspolar och kondensatorer svimmar i rekordsommarvärmen.

Bilarna släpptes iväg en efter en. Här är det Fez, en av våra brittiska vänner, som vinkas i väg i lånad bil från Norge.

Tisdagsträff på Sundby gård

I tisdags tog jag en tur med Ghian till Sundby gård. I sällskap hade jag tre bekanta med färgmatchade italienska skönheter. Svart och rött var kombinationen för dagen.

Väl där konstaterade vi att vi knappast var först. En grov överslagsberäkning stannade på c:a 500-600 hobbybilar. Mycket amerikanskt, men även en hel del annat.

En av kvällens stora behållningar var att se den T-hot som den forne Wheels-redaktören Sture Torngren byggde i mitten på 60-talet. Bortsett från kompressorn ser den ut som när den presenterades för 48 år sedan. Vet ej vem som äger den i dag, Men all heder till denne som behåller ursprungsutseendet.

Olika bilträffar har olika balans mellan biltyperna. Det som slog mig på denna träff var mängden Ford/Mercury från 1941-1948. Jag tror aldrig jag sett så många sådana samlade på ett ställe förut. Denna vackra 41:a Ford coupé får representera den gruppen.

Denna Triumph TR3:a kändes helt rätt. Ekerhjul, British raring green och pepitarutiga skydd till extraljusen. En generationsfrände med många av mina favoritbilar som 356A och lowlight Ghia.

Fords sidventils V8:a (1932 - 1953) har länge varit föremål för veterantrimning. Man kan väl säga att detta är Hot Rod världens svar på vår 30-hästars trimning. Eller tvärtom. Snyggt med flänsade Offenhausertoppar hur som helst.

Härligt minimalistisk interiör i denna Fiat Toppolino. Skönt med lite europeiskt bland allt amerikanskt.

Totalt sett var det en trevlig kväll. Åker jag dit igen skall jag försöka komma tidigare. 17:00 startar träffen och redan 19:30 börjar strömmen vända åt andra hållet.

Gulfblå typ 117

Jag kan inte undanhålla läsekretsen från ännu en härlig bil från lördagens träff. Här i form av en gulfblå soltaksbil från modellåret 1963.

Jämför man med 50-talarna så har bubblans karaktär ändrats en hel del. Det stängda, mörka och lite tunga intrycket hos de tidigare bilarna har nu ersatts av ett lite lättare form- och färgspråk. Ljusinsläppet i inredningen ökar dessutom ordentligt med de större fram- och bakrutorna. Även den ändrade färgpaletten bidrar till förändringen med klarare och ljusare kulörer, såväl interiört som exteriört.

Vissa modeller får dessutom färgkoordinerade gummidetaljer under det tidiga 60-talet. Detta försvann dock efter ett par år, det var nog struligt både på fabriken och reservdelssidan med alla färgvarianter.

På bilden ovan kan ni se exempel på ett färgkoordinerat soltak. Bilar med ytterfärg L390 Gulfblau skall givetvis ha soltak i färg 390 Gulfblau. Aber ja natürlich.

Rubinröd karamell

I mitten av 50-talet var klarrött en ovanlig färg på europeiska personbilar. Den kulören var främst något man såg på brandbilar och rena sportbilar. Men, ett halvdussin år senare hade de flesta stora volymtillverkare klarröda nyanser i sitt sortiment.

Hos VW var det L456 rubinrött som blev 60-talets storsäljare. Den introducerades till modellår 1961 och fanns sedan ända fram till 1966.

Det här fina exemplaret sågs i går på VWHK’s VWårträff och tillverkades hösten 1961. Snygg och proper med korrekt lackerade fälgar och ett par försiktiga avsteg från originalet i form av 1960 års blinkglas och en (gissar jag) diskret framvagnssänkning.