I like däck

Jag gillar däck. Min 56:a bubbla hade tre uppsättningar däck i olika dimensioner under tiden jag ägde den. Alla var av favoritsorten bland normalprofil radialdäck: Michelin XZX och ZX. Dimensionerna genom åren var: 146/165, 165/165, 135/165.

För Ghians del var utsvävningar som radialdäck inte att tänka på. För det tidiga 60-tals stuket var diagonaldäck ett måste. Den stora frågan var bara om det skulle vara med, eller utan, vit sida.

Original hade bilen vita däcksidor, detta var vanligt just på brilliantröda bilar, men mindre vanligt i andra färgkombinationer. Men, med vita däcksidor blir sportigheten som bortblåst och bilen slår över till en 50-talsgullig bakelse som bara väntar på en blomvas till instrumentpanelen. Min dogm pekar snarare mot ett lite kärvare stuk där de svarta sidorna passar bättre in. Kort sagt en 50-tals bil som den kan ha sett ut tidigt 60-tal när första omgången däck bytts ut.

På bilden har bilen nytillverkade Firestone Champion De Luxe 5.60-15 med svart sida. I en senare uppdatering återkommer jag med en recension av körupplevelsen.

Släktforskning del 3

Jakten på orignalägaren/ägarinnan var nu inledd. Bilens första år, liksom de fyra senaste, tillbringades runt Mälardalen. Tiden däremellan studsade den omkring bland olika ägare i trakten runt Växjö, Moheda och Alvesta. Det var i den förstnämnda staden jag till slut hittade H Petterson.

H Pettersson förklarade sig vara mycket gammal och höll för närvarande på att sortera upp sitt liv. Hon hade inte tänkt på den vackra röda bilen på 30 år innan hon häromveckan sorterat, och slängt, sin fotosamling. Dock hade hon plockat ut några få bilder varav två på bilen. Jag fick den ena och fick scanna den andra. Succé!

Jodå, det var hon som blivit förtjust i de vackra linjerna hos G. Perssons bil i juni 1959 och det var hon som bytt in den hos Motorkompaniet i Växjö februari 1972, eftersom tjänsten tarvade något mer modernt och tillförlitligt.

Hon lät direkt utrusta den med primitiva fyrpunktsbälten, något som hennes passagerare tyckte var både märkligt och krångligt. Några större fel på bilen var det aldrig. Det enda nämnvärda var en malör i samband med en service som resulterade i rasad motor. Bilen var bara några år när det hände, så mitt hopp om att hitta originalmotorn är nog ute vid det här laget.

Bilden ovan är den jag fick och lär, enligt Lars H, vara tagen i Nyköping. Tiden gissar jag är en bit in på 60-talet, att döma av Amazonen i bakgrunden. Ghian har nu fått radio installerad, något som den inte hade från början.

Automatchokesjusteringsinstruktioner

I mellanperioden då jag stod utan hobbybil fick jag erbjudandet att ta över Svantes samling av VW service- och reservdelspärmar. Eftersom det då var osäkert om det skulle bli ännu en Volkswagen som hobbybil var jag först lätt tveksam. Men, givetvis kunde jag inte motstå detta monument av tysk grundlighet, så jag åkte hem med bagaget halvfullt av pärmar.

Så fort Ghian var min insåg jag vilken skatt jag erövrat! Visst, det går bra att underhålla en hobbybil utan all denna information, men det blir mycket roligare om man har den.

Med hjälp av de precisa instruktionerna på denna sida fick jag bukt med motorns konstigheter när den var kall. Lätt som en plätt.

Släktforskning del 2

Min historiska efterforskning bedrevs från två håll. Spåret som ledde mig från Osnabrück 1957 till Uppsala 1959 har jag redan beskrivit. Men, hur såg dess väg ut från denna tidpunkt till dess jag hämtade den i Västerås 2011?

Via transportstyrelsen kan man enkelt få reda på de senaste ägarna, vill man gå djupare får man beställa registerutdrag från SVAR via riksarkivet. Kommer man till länsbokstavstiden så är det olika beroende på län hur lätt det är.

Att trassla ut det mesta från sent 60-tal till nutid var ganska enkelt genom de olika registerkopiorna. Jag skulle precis ta ett djupt andetag och dyka in i arkiven för Uppland när jag insåg att H Pettersson som hämtade ut bilen i Uppsala 1959 kanske var samma person som den H Pettersson som ägde bilen tio år senare. Case closed. Eller?

Fortsättning följer.

Estetisk censur eller trafiksäkerhetsinsats?

Lowlight Ghian har som bekant fått sitt namn efter att framlyktorna sitter lite lägre än på den ansiktslyfta modell som kom i augusti 1959. Detta kanske inte verkar speciellt märkligt. Det var logiskt att finjustera linjerna för att få bort lite av det femtiotalsmässiga underhudsfettet och få en lite slankare framtoning. Resultatet blev så lyckat att Karmann Ghian förblev exteriört oförändrad i hela tio årsmodeller.

Men, även Porschen lyfte sina lysen vid precis samma tidpunkt. Det känns inte som en slump och har fått mig att misstänka att det ligger ett lagkrav bakom. En google-sökning och en snabb mätning i garaget bekräftade detta. Minimum höjd för centrum av hel/halvljus är 24” i de flesta delstater i USA. Min 1958 Ghia mätte jag in på något under 23”.

Jag drar därför slutsatsen att jag har löst gåtan. Två av bilhistoriens vackraste bilmodeller, 356A Porschen samt lowlight Ghian, förbjöds helt enkelt av The National Highway Transportation Safety Administration.

Lastrummet

På en äldre Volkswagen exponerar man bagaget varje gång man tankar. Det gäller alltså att hålla stilen även där. Min vagn var förvisso snyggt lackad i bagaget, men saknade såväl papp som reservhjul.

För reservhjulet vände jag mig återigen till Peter S som kunde leverera ett svensktillverkat Firestone Champion De Luxe 5.60 - 15 som tidigare tjänstgjort under huven på hans Savanna beiga 67:a bubbla. Peters bil kom att bli Sveriges finaste Cal Looker enligt mig, så det känns som en ära att få förvalta detta däck i min enkla veteranare.

Pappen visste jag hur den skulle se ut, men inte var man fick tag på en ny. Efter en del sökande på internet verkade den enda källan för helt korrekt papp finnas i Australien. Men, efter en kontakt slog jag det ur hågen. Inklusive frakt från Australien skulle det bli löjligt dyrt. Till slut fann jag en modell hos Paruzzi i Holland som var rimligt korrekt. Originalet är kantsytt, men det går kanske att fixa i efterhand om man känner ambitionen falla på.

Jag är nöjd med slutresultatet, jag har ett propert bagage, men inte finare än att jag vågar använda det.

Släktforskning del 1

Som historiskt intresserad ville jag givetvis forska lite i just mitt exemplars historia. Den första källan att vända sig till är Volkswagens eget arkiv, från vilket man kan beställa ett dokument som innehåller alla uppgifter de har. Nästa steg är att, om man är med i VWHK, fråga snällt om ansvarig klubbperson kan ta en titt på mikrofilmen för att se vad importören har sparat för information.

Mitt exemplar tillverkades i Osnabrück 18 november 1957 och lämnade fabriken med destination Sverige tre dagar senare. Förutom den normala utrustningen för svensksålda bilar hade den också vita däckssidor som extrautrustning. Detta verkar ha varit mycket vanligt på just brilliantröda bilar.

Den andra december samma år fick bilen sitt typintyg från AB Scania Vabis undertecknat Gösta Nilsson. Första registreringsbeviset utfärdades 13 juni 1958. Sedan dröjde det ända till 17 juni 1959 innan den såldes till kund, med 50 km på mätarställningen, från G Persson bil i Uppsala (Nu Möllers bil).

Med andra ord tillbringade bilen minst ett år som utställningsbil hos en bilförsäljare. Ghians form var vid denna tid toppmodern och den var förmodligen ett bra dragplåster som kanske hjälpte dem att sälja en och annan extra bubbla.

Bilden ni ser ovan är troligtvis från 1956, så det är inte min bil i bakgrunden. Men, om någon har en ledtråd var man kan hitta bilder från G Perssons utställningshall från den tiden så tar jag gärna emot tips.

Tysk grundlighet.

I mars 1960 började Volkswagen utrusta sina framvagnar med styrdämpare. Tidigare hade problemet rundats genom en trögare sättning av styrspindlarna. Med den nya lösningen kunde man släppa lite på den och få lättare styrning samt mindre komponentslitage.

Med tysk grundlighet dokumenterades allt i detalj och skickades ut till verkstäderna. De tog även fram ett kit för eftermontage med noggranna instruktioner för vänster-, respektive högerstyrda vagnar. Litteraturen påpekar även att man absolut inte får använda kitet för att kompensera för slitna spindlar

Av en händelse hittade jag ett fäste från ett sådant kit hos en handlare i Tyskland och kunde inte motstå frestelsen att göra en Volkswagengodkänd uppdatering av framvagnen. Allt ligger färdigt och nu återstår bara tid för montering.

Dogmen fastställs.

Även en originalare behöver en riktlinje. Val av tillbehör, detaljer, färg och annat, gör att en tidstypisk veteranabil kan förmedla helt olika intryck. Jag kände behov av en dogm, en riktlinje, att följa i den långsamma förbättringsprocess jag nu påbörjat.

Höjningen av fjädringen var ett första ställningstagande, men nu behövde inriktningen förfinas ytterligare. Efter lite funderande blev svaret att bilen skulle motsvara hur en svensk Ghia såg ut några år in på 60-talet. Inga gulliga 50-tals tillbehör, ingen extra sportighet utan istället ett något kärvt bruksstuk. Tidstypisk, tilltalande och tillförlitlig blev ett passande mantra.

Den stilistiska linjen var nu klar. Men, sensommaren var varm och de flesta punkterna var avbockade från den akuta listan, så det var ingen brådska med ytterligare förfiningar. Jag hade en väl fungerande veteranbil.

Rätt riktning.

En kväll på E4:an, där ett vägbygge reducerat körfilen till en smal tunnel flankerad av betongblock, växte insikten att något måste göras med styrningen. Min erfarenhet av oljesmorda styrsnäckor från 50-talet sa mig att det bästa vore att byta till en ny fettsmord. Sådana går att köpa nya, man behöver bara leta rätt på en styrarm till en 1961 till 1965-snäcka först. Detta är en lagom utmaning om man kör bubbla, men nu hade jag lärt mig att Ghian har en modellunik styrarm. Hur hittar man en sådan?

Ovanstående fråga ställdes i retorisk form på en lunchrast varvid det lakoniska svaret från konsulten Peter S kom att “en så’n har jag hemma, behöver du den?”. Dagen efter kunde jag ta emot armen på bilden.

Nu visade sig att när den torra styrsnäckan fått lite olja och en justering var den så bra man kan begära av en 55 åring. P-ändarna däremot tycktes vara boven i dramat. För att förbereda för framtida fettsmord snäcka, samt en eventuell styrdämparmontering (mer om det senare) fick företaget i Hyllinge bidra med en ny uppsättning P-ändar och styrstag. Originalet har nämligen ett fast vänster styrstag, medan modernare med fettsmord snäcka kräver att bägge sidorna är justerbara.

I samband med detta höjdes även bilen. Den var sänkt genom att vissa fjäderblad kapats, så det gick att återställa utan att övrig åverkan på framvagnen. Oseriös sänkning, men praktiskt för mig (bortsett från att det är ett fruktansvärt grisigt jobb). I och med detta hade också ett beslut tagits i vilken riktning Ghian skulle gå stilmässigt.

Gamla vänner, nya delar och lite tur.

En fördel med att det blev en VW som hobbybil igen var att det fanns ett etablerat kontaktnät. Jag kände mig mycket välkomnad på de VW träffar jag åkte på. Det verkade dessutom vara fler än jag som återupptagit hobbyn efter några års stiltje.

Även de gamla leverantörerna hade jag nu anledning att uppsöka igen. Custom & Speed Parts i Hyllinge fick leverera en låda småplock. Bland annat denna ”striker plate”. De som satt på bilen såg inte ut som original och var dessutom duktigt slitna. I handskfacket låg förvisso en uppsättning nya som förra ägaren köpt, men kvaliteten såg inte övertygande ut. För säkerhets skull köpte jag en stålförstärkt variant från de skånska vännerna istället.

Det mest spännande var nu om det gick att få bättre passform på dörrarna. Faktiskt var det nog det fel som oroat mig mest kring köpet. Det hela gick över förväntan! Dörrarna passade fint efter lite justerande. En lättnad! Återstår bara att justera vänster dörruta något.

Ohms lag

Det faktum att bilen kunde stanna när som helst, för att sedan fungera igen efter en stunds huvudkliande och ryckande i kablar, var ganska irriterande för att uttrycka sig milt. Visst,tidigare ägaren hade nämnt att han hade ett problem som troligtvis hade att göra med pluspolsavskiljaren. Men, jag var inte mottaglig för negativ information den dagen bilen köptes.

Efter att ha fingranskat och grejat med nämnda avskiljare kände jag ett lätt glapp i anslutningen mot den feta pluskabeln. Inte mycket, knappt märkbart, men ett glapp. I ficklampsljuset såg jag att anslutningen inte såg helt övertygande ut. Kabelskon tycktes klämd med polygrip. Inte rätt ställe att slarva på.

Lösningen var enkel. Jag har turen att arbeta på ett ställe som bygger fordonsel och kunde där låna ett korrekt krimpverktyg för att få dit en ny, korrekt klämd, kabelsko på original 25 kvadratskabeln. Problemet löst. Plusavskiljaren var inte boven, men den var både ful och dåligt tillverkad och fick följa med den gamla kabelskon till soptunnan.

Elsystemet i övrigt visade sig vara mestadels original, men med en del moderna kabelskor ditklämda. Alla gissningsvis klämda med en tång som den på bilden. Visst, det funkade säkert perfekt de första somrarna, men 15 år senare med vibrationer, oxid och temperaturväxlingar hade de förvandlats till en hyfsad resistans. När bara man har 6 Volt att börja med är spänningsfall ett fult ord.

Så har du en enkel tång, som den på bilden, och en hobbybil du är rädd om, så är mitt råd att slänga tången och istället köpa, eller låna, en proffsvariant.

The list

Efter första provturerna kunde jag konstatera att bromsarna vaknat och nu tog som de ska. Men listan på åtgärdspunkter blev ändå lång: Vimsig styrning, för låg fjädring, motor dör ibland, motor går ojämnt vid högre farter, tomgång vid halvvarm motor lite väl hög, trasigt torkargummi, lösa golvmattor, dålig dörrpassning, torkarmotorn stänger inte av sig ibland, mysko missljud vänster bak. Allt kom att ordna sig utan allt för mycket strul och i bloggen tänkte jag ta upp de sakerna som kan ha allmänintresse.

Dessutom återstod att definiera vad jag ville med bilen. Old-speed med 356A trummor och trimmad 30 hästare? Gullig 50-talare med vita däcksidor och blomvas? Strikt original svensksåld? Bättre sänkning plus Fuchs?

Hemkomsten

Men, maj är en hektisk månad. Hur skulle jag få hem bilen och ens hitta tid för besiktningen? Efter överlägganden med hustrun smiddes en plan vilken gick ut på att bjuda hem ett par Västerås-kompisar på middag. Tommy och Karl-Erik mobiliserades och bilprovningen passerades på deras väg mot huvudstaden. Besiktningen resulterade i blankt papper och får betraktas som en stolpe in.

Tommy rekommenderade mig att inte fingranska vägmätarställningen. Vännerna hade nämligen hunnit med mycket på vägen, bland annat en bilutställning. Dessutom hade Ghian utrustats med nya snobbringar eftersom Tommy tyckte de svarta fälgarna skämde bilen. Att få bilen besiktad och hemkörd var verkligen en lyx, tusen tack! På bilden är första riktiga provturen inte långt borta. (foto Karl-Erik L)

Jakten är över.

Efter en snabb middag och lite funderande ringdes fyra samtal: ett för att fixa en tillfällig garageplats, ett till hotellet i Örebro angående min sena incheckning, ett till hustrun för att berätta om köpet och ett till säljaren för att lägga mitt bud. Efter lite knappande på bankdosan var jag återigen ägare till en luftkyld Volkswagen.

Bilden visar nyförvärvet i blixtljus utanför sitt tillfälliga garage.

Lowlight chock på Blocket

Under den här tiden var det inte många lowlight coupéer till salu. En expert hävdade bestämt att jag gjorde bäst att importera en från USA, att hitta i Sverige ansågs svårt. Trots det dök två upp samtidigt på Blocket, en cab och en coupé. Jag hörde av mig om coupén och lyckades pricka in en snabb titt när jag passerade Västerås i ett tjänsteärende.

Normalt tycker jag om att ha koll. Att ha full koll på detaljer och prisbild. I detta fall hade jag inte det, istället styrde hjärtat. Även detta var en 90-tals renovering, precis som 356:an. Eftersom jag har en allergi mot spackel och rost lät jag min lilla neodym magnet svepa över karossen och jag kunde konstatera att bilen var värd att fortsätta tittas på. Visst dörrarnas passform var inte perfekt, men det kanske var justerbart. Mekaniken var som man kunde vänta sig av en äldre renovering som körts för lite. Sneddragning vid inbromsning och lite elstrul. Det sista accentuerades av att det låg en utskrift av ett elschema i bagaget. För att sammanfatta det hela: En bil med lagom stora utmaningar.

Snöpligt slut

Situationen var inte så illa, jag hade ingen brådska. Eftersom jag gillar detaljer ägnade jag lite tid åt att lära mig mer om de sena 356:orna och det blev även en trevlig utflykt med 356:an till Rättvik där första ägaren hälsades på.

På hösten slutade det hela snöpligt. Bilen råkade ut för en olycka och hamnade för försäkringsreparation. Det ena gav det andra och till slut hade den hellack, nya gummilister, nya stötdämpare m.m. När våren kom var den fin, faktiskt jättefin. Men, nu var förbättringsmöjligheterna färre och bilen kändes lite för fin att köra till affären med, eller att ha i garaget tillsammans med barnens cyklar. Jag ville ha en bruksveteranare, inte en samlarbil. Så, när jag väl blev erbjuden att köpa bilen valde jag att passa.

Svårfångad slitvarg

Efter rebounden kom den svåråtkomliga. En Porsche 356C från 1964. En lagom in-sliten 90-tals renovering med lite fel detaljer, hemmaknackade golvplåtar och en hop-plock motor med 356B Normale specifikationer. Perfekt för mig som ville ha något som var körbart, men ändå hade gott om förbättringsmöjligheter.

Vid provturen visade det sig vara en underbar bil att köra. Den kändes otroligt välbalanserad och gedigen. Vill-ha-känslan växte sig stark. Men, det var bara ett problem. Trots att det var tydligt att jag var spekulant så visade det sig att det inte var lika tydligt att ägaren var en säljare. Han ville nog ha kvar den en säsong till.

The Rebound

När en 20-årig relation hastigt avbryts är det lätt att råka ut för en rebound. I mitt fall var den röd, luftkyld och med JP fälgar. Det var en 912:a från 1966 som verkade ha mitt namn skrivet över sig. Eftersom detta var första gången på 16 år jag var spekulant på en hobbybil var jag kanske lite väl naiv. Bara det faktum att bilderna i annonsen var förhållandevis små med skärpan uppdragen till max borde gjort mig misstänksam. Efter 30 mil enkel resa blev mötet av objektet en besvikelse. Bilen kändes helt fel. Det blev inget köp och den långa hemresan skedde med en återvunnen cynism.

Freedom is just another word for nothing left to lose.

Ett tomt garage gav tillfälle att plocka fram rollern för lite målning och funderande. Ett alternativ var att inte ha någon hobbybil alls. Ett annat att skaffa en linjeskön europeisk coupé från mitten 50-tal till tidigt 70-tal. Efter en stunds funderande vann det senare alternativet. Frågan var bara vilken bil det skulle vara. Lotus Elan S2? Lowlight Ghia? MGB GT? Porsche 356/911/912/914? Typ 3 Ghia? Fiat Dino? Jag stod inför ett tvättäkta lyxproblem.

Inledning: insikten.

Efter 20 år med samma hobbybil hade insikten smugit sig på. Min 56:a bubbla var inte spännande längre. Entusiasmen räckte inte ens till att plocka ihop den efter en reparation och den blev stående en hel säsong. Det kändes som jag vänt ut och in på den flera gånger. Jag var inne på min andra inredning, andra växellåda, andra motorkonfiguration och tredje uppsättningen hjul. Nu var den som jag ville ha den. Den var äntligen klar. Dags att sälja. På bilden rullar den i väg med ny ägare. Kvar står jag med ett tomt garage, fullt av nya möjligheter.