Maskinrumsstädning

Originalmotorn i min bil blev inte långlivad. Ursprungsägarinnan berättar att hon lämnade bilen för oljebyte hos den lokala bensinmacken i Uppsala en dag under tidigt 60-tal. Normalt sett var det Volkswagen återförsäljaren G.Persson Bil som skötte om bilen, men nu hade hon lite bråttom och valde en enklare lösning. Nu visade det sig att den unge killen på macken visst glömde någonting. Så, när sjuksköterska H. Petterson åkte i väg kom hon inte långt. Motorn var förstörd.

Vilken motor som då hamnade i bilen är oklart, troligtvis en 30 hästars utbytesmotor. Teoretiskt sett kunde det också varit en 34 hästare, men det håller jag för mindre troligt.

Motorn som sitter i bilen i dag är just en 34 hkr från 1962. Min gissning är att detta är den tredje motorn och att den hamnade i bilen sent 70-tal, eller tidigt 80-tal. Detta är då den motor som suttit längst i bilen.

Min dogm är att hålla bilen i ett utförande som motsvarar hur en svensk 58:a Ghia kan ha sett ut några år in på 60-talet. Ur den synvinkeln passar motorn in, även om den inte är av originaltyp. Men, installationen hade lite för mycket OK-gör-det-själv-hall stuk över sig. Vid köpet hade den ett batteri i vit plast, färgglada elanslutningar, pappluftfilter samt slangar och klämmor från bensinmackens sortiment. Något behövde göras, så operation motorrumsstädning inleddes.

Slangar och slangklämmor är nu av originaltyp. De köptes hos CSP i Hyllinge och var inte dyrare än skräpet på macken. Ghia luftfilter från 1962 lyckades jag snubbla över av en slump och Biltemas svarta 6V batteri smälter bra in i miljön. Omkrimpning samt krympslang fixade elen och laddreläets kåpa fick ett lager svart sidenmatt. Slutligen lackade jag om det röda. Motorutrymmet är långt ifrån toppsnyggt, men nu vågar man åtminstone kolla oljan i närvaro av andra människor.

Skärmskrapsfix

Redan i reparationshandboken som gavs ut 1960 hade Volkswagen förutspått att framtidens Karmann Ghia ägare ville sänka fjädringen på sina bilar och presenterade därför detta tips på hur skärmskrapet kan elimineras. Inte illa.

Vägval

Kommentaren till förra inlägget tarvar, om inte en respons, så åtminstone en förklaring.

Som brukligt är står man inför många livsval i slutet av sin tonårsperiod. Vilken typ av hobbyfordon man skall ägna sig åt till exempel.

Så länge det endast handlade om teoristudier i motortidningar kunde intresset variera brett, från gamla engelska MC, Hot Rods, Mustanger, Cal-lookers med mera. Men när det var dags för verklighet insåg jag att jag behövde begränsa mig till något som var praktiskt möjligt.

Det slutgiltiga valet av inriktning skedde under en resa till Los Angeles och valet föll på Volkswagen. Närmare bestämt den modell som i allmänt tal kallas ovalruta och som tillverkades mellan mars 1953 och juli 1957.

Eftersom resan var händelserik, och väl dokumenterad med Kodachrome 64 film, kommer jag säkert att återkomma till den i bloggen. Tills dess får ni njuta av dessa folkisar. Den vänstra är en representant för hur många gatkörda lookers såg ut, med mycket postorderdelar och ingen lucka. Den högra en typisk Kalifornisk veteranare där en sugkopps-Garfield och en radiostationsdekal lättar upp 50-tals utseendet.

Nyhämtad

Nu backar vi tiden 24 år och tre veckor, till juni 1988. Ovalrutebubblan i förra inlägget såg ut så här då. Den knasiga minen jag har är nog ett uttryck för insikten om allt jobb som komma skall. På bilden ser bilen finare ut än den var. I verkligheten var allt smådåligt.

Hämtningsexpeditionen var inte helt oproblematisk. Förutom det obligatoriska strulet att dra loss en bil som stått i 15 år så visade det sig att lastbilen vi tänkte ta bilen i, en Volvo FL10 djurtransportbil, hade en centimeter för smal öppning. Efter lite funderande, konstaterades att skärmarna ändå behövde bytas. Således såg vi till att ta rejäl fart för att låta tröghetsmomentet göra jobbet.

Kanske hade jag valt en annan lösning i dag.

Ovalen återsedd

I somras fick jag en pratstund med Thomas som nu äger den 56:a VW som jag ägde under 20 år (se bloggens första inlägg). Det är kul att den nu, två ägare senare, fortfarande vårdas och utvecklas!

Bilden togs av Karl-Erik på Aircoolers grillningen inför Power meet 2012. På bilden ser ni Thomas i vit T-shirt och undertecknad i blå dito. Besök gärna Karl-Eriks blogg:
http://www.unigas.se/Blog/category/Fordon.aspx

Vanligaste Ghian

Ghian fick en bra start i Sverige. Under kalenderåret 1955 kom 44 bilar in och redan 1957 peakade modellen med 669 sålda bilar. Summerar man ihop lowlightåren (och gör en uppskattning av hur 1959 fördelade sig) ser man att ungefär hälften av de drygt 3000 sålda bilarna var just lowlights.

Vill man äga en ovanlig Ghia är det de sista modellerna med feta kofångare och gigantiska baklysen som gäller. Trots en viss import på senare år är de säkert ovanligare än 56:or här i landet.

Min bil, som tullades in 2:a december 1957, hör alltså till den i särklass vanligaste årskullen. Dessutom i den vanligaste färgen röd med svart tak. Skönt att vara en i mängden för en gång skull.

Försäljningssiffrorna kommer från boken ”Svenska Volkswagen 50 år” av Kaj Sandell.

Historieförfalskning (?)

Man får alltid vara vaksam på vem som skriver historien. I det industriella samhället har de multinationella företagen fått en makt i en nivå som tidigare bara var förbehållet kungadömen. Så, man kanske inte skall vara så förvånad över att de, liksom Gustav Vasa, väljer att skriva sin egen historia.

För många år sedan köpte jag ett vykort från Berlins bilutställning 1939 på en samlarmarknad i Västerås. När jag studerade det närmare noterade jag att navkapslarna inte såg ut som på bilderna i böckerna, eller på nätet. De publika bilder jag känner till visar förkrigsfolkvagnarna med helt släta kapslar, men denna bild visade tydligt en kapsel med en VW logga inuti ett solkors.

Har det stora bilföretaget retuscherat hela sitt bildarkiv, eller är det helt enkelt så att dessa kapslar endast fanns på utställningsbilen i Berlin? Om det förstnämnda stämmer är jag imponerad över hur väl de har lyckats. En bedrift i ren Sovjet klass. Vad blir nästa sak att radera? Kommer de att lyckas sopa undan alla spåren efter VW 411 också tro?

Röd press

”Va fan, äre en brandbil din farsa kör omkring med?” Citatet är hämtat från min ex-kollega som fick sådana glåpord kastade efter sig när han som barn blev skjutsad i sin fars nya brilliantröda Ghia från 1958.

Rejält röda bilar var inte vanliga på 50-talet. Färgen var nästan som ett finger i luften mot jante och syntes mest på riktigt sportiga bilar. Men, det gick snart över och redan under tidigt 60-tal blev färgen vanligare på vägarna och även standarbilar som VW 1200 såldes blankt rubinröda.

När det gäller tidiga Ghior verkar den överlägset vanligaste färgen vara just röd med svart tak På bilden ser vi svenska importörens pelikanröda utställningsbil vid lanseringen. Från hösten 1957 byttes den röda färgen till brilliantröd och även dessa bilar verkar ha sålt bra.

Det var nog så att om man kostade på sig en Ghia var man inte en direkt blyg person. När man ändå betalade för en snajdig kaross fick bilen gärna synas i trafiken.

Min ex-kollega tycks dock ha kommit över trakasserierna från skolåldern. Under de 20 år jag känt honom har han nämligen alltid haft knallröda bilar. En annan sak med Ghian gör honom dock fortfarande upprörd. Han är säker på att hans kortväxthet beror på att han tillbringade alltför mycket tid i den röda bilens mycket trånga baksäte.

Det kom ett mejl

Bloggläsaren Michael skickade mig en gåta: Vilken annan bilmodell har samma nummerplåtsbelysning som Ghian? Jag funderade lite på olika tyska och italienska bilar, men kom inte fram till något. Så jag fick fråga efter svaret.

Rätt svar visade sig vara Aston Martin DB4. För att vara mer precis så var det någonstans i mitten av Series 4, tidigt 1962, som Ghians nummerplåtsbelysning ersatte den nätta kromnäsan som DB4:an tidigare hade. Den fanns bara något år innan Series 5 avlöstes av DB5. Den nya modellen fick en snarlik, men ändå smäckrare, plåtbit som bättre smälte in i den svepande karossen.

Bra att veta nästa gång man ser en köpesannons från en Aston Martin entusiast. .

(Bild hämtad från Aston Martin DB4 spotter's guide där finns mer info för den vetgirige)

Öppen verkstad

Så här kunde man byta motor på 80-talet. Domkraften lyfte inte högt nog, så vi grävde en stor grop i gruset för att få ur den skurna trettiofyra hästaren. Sedan bars den upp i kompisen R’s lägenhet där den placerades på parketten. För säkerhets skull lade han en tidning under.

Den seeblau 64:an såg fin ut, men skenet bedrog. Bilen hade inga direkta rosthål, men en stor del av de bärande delarna hade hållfasthet i nivå med fuktiga mariekex. Besiktningen gav den dock höga poäng. 56 närmare bestämt, fördelat på 28 tvåor. Det mesta var på rost och elfel, men även lite på bromsar och styrinrättning om jag minns rätt. R gav mig en fotostatkopia av protokollet. På något vis verkade han lite stolt över rekordresultatet.

Osäkrad belysning

Som fantast av tyska bilar har jag vant mig att det är ordning på elsystemen. I andra Europeiska länder har principerna varierat och det skall mycket till för att en anglofil skall höja på ögonbrynen för en märklig elektrisk lösning.

Men även solen har fläckar. Personligen tycker jag det är märkligt att Karmann Ghian (liksom typ 1:an) saknade säkringar för halvljuset fram till augusti 1959. Ännu lustigare är att VW bussen hade halvljussäkringar, men att dessa togs bort i januari 1954. Varför gjorde man så? Vad var den rationella förklaringen till att ha säkringar till alla andra lysen utom halvljuset?

En flört till den engelska bilindustrin, eller en stark tro på att inget någonsin kan gå fel i halvljuskretsen? Någon i läsekretsen som vet?

Karmann i dag

Karmann fabriken i Osnabrück har under lång tid monterat intressanta bilar för VW/Porsche entusiasten. Förutom Volkswagen Karmann Ghia 1955 till 1974 tillverkade man även öppna VW’s från 1949 till 2001. Detsamma gäller Ghians efterföljare, Scirocco (I, II) och Corrado. Även Porsche lät montera bilar där från 1961 till 1976.

Det är väl allom bekant att Karmann var en av de företag som drabbades av den stora bilkrisen i kölvattnet av Lehman Brothers kraschen. 2009 kastade den klassiska biltillverkaren in handduken. Men, hur ser det ut i dag?

Eftersom mina böcker är för gamla för att ge svar vände jag mig till internet. Första försöket, att skriva in Karmann.com i webläsaren, resulterade i en vidarelänkning till Volkswagen. Mycket riktigt är VW numera ägare till huvudfabriken i Osnabrück. Websidan http://www.volkswagen-os.de ger däremot mer information. Här får man lära sig att dagens produktion består av VW Golf Cab och Porsche Boxster/Cayman, samt att 1800 personer arbetar där.

Nu är fabriken tillbaks där den var tidigt 60-tal, med Porsche och öppna VW’s sida vid sida. Karmann Ghians efterträdare, Scirocco och Eos, finner man inte där dock. De tillverkas i Auto Europa fabriken i Portugal. Denna rest från Ford och VW’s 90-tals samarbete producerade tidigare gigantiska skokartonger vid namn Sharan, Galaxy och Alambra. Fabriken håller säkert bra kvalitet, men som Karmannentusiast är det Boxster, Cayman och Golf Cab man får rikta in sig på!

Gratis underhållning

“[The Karmann Ghia] was a sports car for guys who wanted a sports car, but also wanted a Volkswagen. So, you got to have a sense of humor. I love it!”.

Citatet är från Jerry Seinfeld i web-TV serien ”Comedians in Cars Getting Coeffee”. I det avnsittet åker han omkring med Joel Hodgson i en seeblau 1963 Ghia försedd med Porsche 912 drivlina, bromsar och hjul. En trevlig vagn,

Web-TV serien är tillgänglig helt gratis, helt utan reklam och i HD-kvalitet. Det hela är ett experiment där Seindefeld och Sony Pictures Television provar ut konceptet med streamad underhållning. För detta försök har Jerry kombinerat sina favoritsysellsättningar: Åka i klassiska bilar (gärna VW eller Porsche), prata med andra komiker och dricka kaffe. Resultatet är givetvis helt beroende av vem som är gäst, men när det är bra så är det riktigt bra!

Nu har Sony och Seinfeld kommit överens om en andra säsong med 24 avsnitt. Men, det kommer att bli förändringar berättar Jerry i New York Times: “This next go-round we’re going to have to figure out some sort of revenue stream, so it makes more sense.” De lär inte ha alltför stora problem med det. Redan efter första avsnittet bankade många stora annonsörer på dörren för att få vara med.

Vill ni kolla in det hela rekommenderar jag dessa två avsnitt:

http://comediansincarsgettingcoffee.com/michael-richards-its-bubbly-time-jerry/
I detta avsnitt åker Jerry i en 1962 Volkswagen dubbelhyttare tillsammans med Michael Richards (Kramer)

http://comediansincarsgettingcoffee.com/larry-david-larry-eats-a-pancake/
Här är det Larry David (som Jerry gjorde en inte helt okänd TV-serie tillsammans med på 90-talet) som får åka Azurblå 1952 VW typ 1:a.

Hjulpynt

Ett av vinterns pyssel har varit att återbörda fälgarna till sitt ursprungliga utseende. Jag hade redan övat mig på reservhjulet och hittat en nyans som var en rimlig tolkning av L277 Silverbeige. Från thesamba.com hade jag också lärt mig att en 58:a skall ha färgskarven bakom snobbringen.

Snobbringar av märket Lemmertz var standardutrustning på alla lyxigare Volkswagen på 50-talet. Ghian, typ 1 cabben och lyxbussen var alla utrustade med sådana.

Med tysk noggrannhet hade ringarna märkningar med tillverkningsår och månad. Givetvis skall man ha ”matching numbers” även på snobbringarna om man verkligen vill ha en perfekt originalare. Men, jag valde den enkla vägen och köpte nytillverkade från Wolfsbürg West. Funkar fint för oss som lägger ribban lagom högt.

Veteranintresse

Intresset för veteranbilar tycks vara starkare än någonsin i Sverige. Tittar man på de relativa upplagesiffrorna för svenska motortidningar är det väldigt tydligt.

Nybilstidningar som Teknikens Värld, Vi Bilägare och Auto Motor & Sport tappar stadigt. Den sistnämnda tidningen har krympt så mycket att jag skulle tveka att betala en prenumeration i förskott. Min gissning är att det inte är så intressant med nybilstester längre. För 30 år sedan var kvalitetsskillnaden mellan modellerna större och det gällde att läsa på ordentligt. I dag vågar jag påstå att de flesta bilar är rimligt bra, vilket minskar intresset att läsa tidningar om saken.

Tidningar som huvudsakligen handlar om ombyggda bilar har det heller inte lätt. Power, Wheels och Bilsport tappar i snitt ännu mer än nybilstidningarna. I och med Automobils nedläggning har dessutom segmentet sportbilstidningar i princip försvunnit ur tidningsstatistiken.

Den enda motortidningsgrupp som inte entydigt tappar är just de mer renodlade veterantidningarna. Inga direkta ökningar, men de hovrar åtminstone kring nollan. Bäst går det för min favorittidning Klassiker, som ökade med 1,6% under 2012. Att de dessutom hade de den goda smaken att slå upp min folkabussbild från Egypten stort i senaste numret gör dem dubbelt till vinnare i mina ögon.